Kapitel 3 - Spänningen börjar.
Del 3. Nu kommer det börja hända mer saker. Det låter kanske som en barnbok för barn under fem år. Men jag lovar att det kommer bli mer spännane snart. Tålamod.
- Kapitel 3
Jag gick på den mjuka stigen. Jorden under mina bara fötter var varm. Jag tänkte på Cornelius. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att ha pojkvän. Jag gillade honom. Han var lätt att prata om och inte som dom andra killarna i skolan. Han var snygg dessutom. Han är säkert jätte populär.
Jag följde stigen några kilometer tills jag kom till en enorm ek som jag alltid klättrade upp i. Den stod i utkanten av skogen och den var väldigt hög så jag brukade klättra upp och sitta i toppen av lövverket och kolla ut över havet. Det var nog min favoritplats på hela jorden.
Jag klättrade upp och det tog cirka två minuter. Första gången jag klättrade upp här, då var jag nio och mamma var aldrig livrädd att jag skulle ramla. Hon var alltid lika lugn. Som skogen. Hon brukade klättra upp med mig. Det var tiden innan hon träffade John. Han var minst tio år äldre än henne. Mamma födde mig när hon var fjorton. Jag skulle aldrig kunnat bli mamma vid den åldern. Jag frågade aldrig varför hon inte gjorde abort eller om min pappa. Jag var nöjd med det jag visste. En dag så skulle jag säkert få veta mer. Så mamma var alltså väldigt ung, hon är tjugoåtta nu. John var 45 år. Jag förstod inte vad mamma såg i John. Han var inte hennes stil.
Jag satt i eken några timmar , blundade, tog in solen och andades in den härliga havsluften. Långt ut i till havs såg jag några delfiner hoppa upp ur vattnet och ner igen. Jag kände för en sista simtur innan jag gick hem igen.
Jag flög ner ifrån eken, kändes det som. Sen sprang jag till havet och hoppade i med klänningen på. Jag simmade så långt ut att stranden knappt var synlig längre. Jag dök ner och botten var flera meter ner.
Jag älskade djur. Jag förstod dom och dom förstod mig. Det var som om jag kunde höra deras röster i mitt huvud och jag kunde liksom, prata med dom fast i mitt sinne. Jag hade aldrig sagt det till någon, om John fick reda på det så skulle han skicka iväg mig till psyket.
Några delfiner kom simmandes emot mig och simmade förbi mig flera gånger. Dom ville leka.
Jag simmade upp till ytan och skrattade åt dom.
- Sky -
Jag andades djupt. Kunde jag verkligen höra dom, på riktigt? Jag har alltid varit osäker. Alla gånger jag hört ''röster'' så har jag skyndat mig därifrån så fort som möjligt och försökt förtränga det.
- Hör jag verkligen er? - Tänkte jag.
- Ja. Vi är delfinerna Oceana , Atheen och Blue. Du är dotter till Heaven. -
Jag kunde verkligen komunicera med djur...
- Ehm, Heaven? Min mamma heter Lana. -
- Hon vet inte om det än , Blue - Mumlade den ena delfinen till den andra.
- Vet om vad? - Frågade jag och kände pulsen sticka iväg.
- Laguna Ocean, låter det bekant? - Frågade delfinen som jag antog var Oceana.
- Laguna Ocen? Menar du Laguna Beach? Någon stad i någon delstat här? -
- Laguna Ocean ligger inte på denna planet. -
Jag fick svårt att andas. Varför skulle dom egentligen ljuga? Jag trodde dom. Delfiner var fredliga djur och jag kunde prata med dom. Ingenting kändes omöjligt längre. Magi fanns kanske trots allt?
- Jag har .. inte hört talas om... -
- Simma tillbaka, gå hem. Prata med din mamma. Tiden är inne. -
- För vad?! -
Sen simmade delfinerna iväg.
- Kapitel 3
Jag gick på den mjuka stigen. Jorden under mina bara fötter var varm. Jag tänkte på Cornelius. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att ha pojkvän. Jag gillade honom. Han var lätt att prata om och inte som dom andra killarna i skolan. Han var snygg dessutom. Han är säkert jätte populär.
Jag följde stigen några kilometer tills jag kom till en enorm ek som jag alltid klättrade upp i. Den stod i utkanten av skogen och den var väldigt hög så jag brukade klättra upp och sitta i toppen av lövverket och kolla ut över havet. Det var nog min favoritplats på hela jorden.
Jag klättrade upp och det tog cirka två minuter. Första gången jag klättrade upp här, då var jag nio och mamma var aldrig livrädd att jag skulle ramla. Hon var alltid lika lugn. Som skogen. Hon brukade klättra upp med mig. Det var tiden innan hon träffade John. Han var minst tio år äldre än henne. Mamma födde mig när hon var fjorton. Jag skulle aldrig kunnat bli mamma vid den åldern. Jag frågade aldrig varför hon inte gjorde abort eller om min pappa. Jag var nöjd med det jag visste. En dag så skulle jag säkert få veta mer. Så mamma var alltså väldigt ung, hon är tjugoåtta nu. John var 45 år. Jag förstod inte vad mamma såg i John. Han var inte hennes stil.
Jag satt i eken några timmar , blundade, tog in solen och andades in den härliga havsluften. Långt ut i till havs såg jag några delfiner hoppa upp ur vattnet och ner igen. Jag kände för en sista simtur innan jag gick hem igen.
Jag flög ner ifrån eken, kändes det som. Sen sprang jag till havet och hoppade i med klänningen på. Jag simmade så långt ut att stranden knappt var synlig längre. Jag dök ner och botten var flera meter ner.
Jag älskade djur. Jag förstod dom och dom förstod mig. Det var som om jag kunde höra deras röster i mitt huvud och jag kunde liksom, prata med dom fast i mitt sinne. Jag hade aldrig sagt det till någon, om John fick reda på det så skulle han skicka iväg mig till psyket.
Några delfiner kom simmandes emot mig och simmade förbi mig flera gånger. Dom ville leka.
Jag simmade upp till ytan och skrattade åt dom.
- Sky -
Jag andades djupt. Kunde jag verkligen höra dom, på riktigt? Jag har alltid varit osäker. Alla gånger jag hört ''röster'' så har jag skyndat mig därifrån så fort som möjligt och försökt förtränga det.
- Hör jag verkligen er? - Tänkte jag.
- Ja. Vi är delfinerna Oceana , Atheen och Blue. Du är dotter till Heaven. -
Jag kunde verkligen komunicera med djur...
- Ehm, Heaven? Min mamma heter Lana. -
- Hon vet inte om det än , Blue - Mumlade den ena delfinen till den andra.
- Vet om vad? - Frågade jag och kände pulsen sticka iväg.
- Laguna Ocean, låter det bekant? - Frågade delfinen som jag antog var Oceana.
- Laguna Ocen? Menar du Laguna Beach? Någon stad i någon delstat här? -
- Laguna Ocean ligger inte på denna planet. -
Jag fick svårt att andas. Varför skulle dom egentligen ljuga? Jag trodde dom. Delfiner var fredliga djur och jag kunde prata med dom. Ingenting kändes omöjligt längre. Magi fanns kanske trots allt?
- Jag har .. inte hört talas om... -
- Simma tillbaka, gå hem. Prata med din mamma. Tiden är inne. -
- För vad?! -
Sen simmade delfinerna iväg.
Kommentarer
Trackback
