VÅR NYA BLOGG !!
Läs inte den här bloggen vi bloggar på devote inte blogg.se
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
:-)
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
http://fashiionbeautys.devote.se/
:-)
vi rullar vidare..
VIKTIG INFORMATION !
vi har nu börjat blogga på devote istället ! så besök http://fashiionbeautys.devote.se/ :-)
vi har kvar den här ett tag iaf,men senblir det nog devote,tjaråååå blogg.se ! (:
vi har nu börjat blogga på devote istället ! så besök http://fashiionbeautys.devote.se/ :-)
vi har kvar den här ett tag iaf,men senblir det nog devote,tjaråååå blogg.se ! (:
Ice Tea
Sitter just nu och kollar på Glee (Fortfarande) och dricker IceTee. Det är nog min favorit dryck. Älskar i princip alla icetee smaker, just nu dricker jag Peach. Finns inte mycket smaker i butik, tror det finns : Citrus, Peach och Wild berries eller något åt det hållet.
MEN jag hatar vanligt Tee, usch! Jag vill kunna lära mig dricka tee , men det smakar verkligen inte bra. Har testat Vilda Bär, jordgubbar, Nypon och citron? Men jag gillar bara inte varma saker.. Tycker inte ens om varm choklad, hellre kall! Jag kan varken äta eller dricka varma saker. Typ halvt ljummet, halvt kallt. Har alltid varit konstig. Lika när jag var liten och drack varm chocklad ute på vintern och det blev sånt där ''skinn'' på chokladen så vägrade jag dricka upp för det såg läskigt ut! Haha.
XoXo Michelle L.
MEN jag hatar vanligt Tee, usch! Jag vill kunna lära mig dricka tee , men det smakar verkligen inte bra. Har testat Vilda Bär, jordgubbar, Nypon och citron? Men jag gillar bara inte varma saker.. Tycker inte ens om varm choklad, hellre kall! Jag kan varken äta eller dricka varma saker. Typ halvt ljummet, halvt kallt. Har alltid varit konstig. Lika när jag var liten och drack varm chocklad ute på vintern och det blev sånt där ''skinn'' på chokladen så vägrade jag dricka upp för det såg läskigt ut! Haha.
XoXo Michelle L.
Längsta inlägg som någonsin gjorts.
Här kommer det längsta inlägg jag någonsin gjort. Det här är Kapitel 2, 3 , 4 , 5 och 6. Kapitel 1 är lite längre ner i bloggen. Hope U enjoy
- Kapitel 2
Jag hoppade ner från eken och landade med fötterna mjukt i gräset. Min idrotts lärare Ms.Hopkins tyckte att jag skulle börja på gymnastik eller något liknande för att jag var så smidig. Men sånt intresserade mig inte. Jag hade aldrig tyckt jag var speciellt duktig på någonting. Smidig? Ja, det kanske jag var. Men jag gick efter min ''instinkt''. Jag gjorde som jag kände. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Vilket kanske inte var så bra alla gånger. Men om jag gjorde illa mig så läkte mina skador otroligt snabbt. Läkare var alltid förundrade över mig. Dom ville ta blod ifrån mig och se vad i mitt blod eller i min kropp som gjorde att en skada som skulle vanligtvis ta en månad att läka tog ungefär 3 dagar för mig. Det blev bara bättre och bättre dessutom. Förut tog det upp till en vecka. Snart kanske jag skulle vara oslagbar tänkte jag lustigt för mig själv. Jag trodde det hade något med mitt indian blod att göra, kanske? Indianer hade ju många ritualer för sig. Jag trodde absolut på magi. Världen skulle vara så tråkig annars.
Jag sprang med lätta steg längs stranden mot skogen. Sanden hade redan värmts upp av morgon solen. Vågorna spolade upp långt över stranden. Jag sprang så snabbt blundades och trodde jag flög. Jag stannade upp och kände den salta havsdoften. Jag kollade ut mot havet. Vattnet var turkost och glittrade i den tidiga morgonsolen. Jag drog av mig klänning och sprang ut i vattnet. Jag simmade långt ut tills jag kom till djupare vatten och så dök jag ner. Det var fullt med färg glada fiskar som simmade runt. Jag dök djupare tills jag kunde nudda den vita sanden med händerna. Allt var så fridfullt i vattnet. Jag älskade havet lika mycket som skogarna. Jag var duktig på att hålla andan och kunde vara under vatten ovanligt länge innan jag började tappa luften. Jag blev bara bättre och bättre.
Plötsligt kände jag ett par händer greppa runt min midja. Jag sprattlade till och blev plötsligt uppdragen till ytan.
''Är du okej?'' sa rösten andfått.
''Vad håller du på med!?'' skrek jag och slet mig loss från greppet.
Jag vände mig om och där var en kille. Han hade kort svart hår och ljusblå ögon och lika mörk hy som jag ungefär.
''Men..men.. du drunknade och jag...''
''Drunknade? Jag simmade under vattnet bara!''
''Men jag såg när du sprang i vattnet och sen när du dök. Du var under vattnet i mer än fem minuter, jag...''
''Jag är duktig att hålla andan.'' sa jag och simmade in mot land.
Jag gick oblygt upp ur vattnet , spritt språngande naken. Jag drog på mig klänning så att den blev igenomblöt. Jag som ville soltorka tänkte jag.
Killen kollade blygt ner i marken.
''Ja, ehm..'' Harklade han sig.
''Jag är okej, jag lovar. Jag dök bara.''
''Du är väldigt duktig på att hålla andan.. Vad heter du?'' frågade han och hans kinder blossade fortfarande röda och han sneglade ner i sanden fortfarande.
''Sky. Sky Laguna. Och du?''
''Fint namn.. Ehm jag heter Cornelius Ocean.''
''Fint efternamn.'' Mumlade jag och ville helst fortsätta till skogen.
''Såå.. Bor du i närheten?''
Jag pekade bortåt huset.
''Jaha oj, nära. Jag bor på andra sidan skogen. Eller ja , du vet genvägen som man tar för att komma förbi skogen. Där bor jag.''
''I herrgården?''
''Precis.''
Hm, rik kille med andra ord.
''Jag .. ska nog gå..'' sa jag och pekade mot skogen.
''Öhm jaha .. jag ska också hem så vi kan ta .. samma väg?''
Fan. Jag ville inte ta sällskap. Jaja, My misstake tänkte jag bara.
''Sure!''
Vi gick tysta några minuter. Sen bröt Cornelius tystnaden.
''Hur gammal är du?''
''Sexton. Du själv?''
''Sjutton, går andra ring i gymnasiet. Vilket gymnasium går du i?''
''Jag har hoppat av. Jag har viktigare saker än skolan för mig.'' Svarade jag ärligt.
Samtalet flöt på tills han skulle vika av på stigen och gå hem.
''Jo, Sky.. Jag undrade, skulle jag kunna få ditt nummer? Jag menar det var ju kul att snacka .. och så..''
''Jo. Skriv ner det i mobilen om du har den med dig?''
''Ja , okej. Har den här.''
Jag gav han mitt nummer, sen skiljdes vi åt och jag fortsatte in i skogen med en ovanlig lyckokänsla i magen.
- Kapitel 3
Jag gick på den mjuka stigen. Jorden under mina bara fötter var varm. Jag tänkte på Cornelius. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att ha pojkvän. Jag gillade honom. Han var lätt att prata om och inte som dom andra killarna i skolan. Han var snygg dessutom. Han är säkert jätte populär.
Jag följde stigen några kilometer tills jag kom till en enorm ek som jag alltid klättrade upp i. Den stod i utkanten av skogen och den var väldigt hög så jag brukade klättra upp och sitta i toppen av lövverket och kolla ut över havet. Det var nog min favoritplats på hela jorden.
Jag klättrade upp och det tog cirka två minuter. Första gången jag klättrade upp här, då var jag nio och mamma var aldrig livrädd att jag skulle ramla. Hon var alltid lika lugn. Som skogen. Hon brukade klättra upp med mig. Det var tiden innan hon träffade John. Han var minst tio år äldre än henne. Mamma födde mig när hon var fjorton. Jag skulle aldrig kunnat bli mamma vid den åldern. Jag frågade aldrig varför hon inte gjorde abort eller om min pappa. Jag var nöjd med det jag visste. En dag så skulle jag säkert få veta mer. Så mamma var alltså väldigt ung, hon är tjugoåtta nu. John var 45 år. Jag förstod inte vad mamma såg i John. Han var inte hennes stil.
Jag satt i eken några timmar , blundade, tog in solen och andades in den härliga havsluften. Långt ut i till havs såg jag några delfiner hoppa upp ur vattnet och ner igen. Jag kände för en sista simtur innan jag gick hem igen.
Jag flög ner ifrån eken, kändes det som. Sen sprang jag till havet och hoppade i med klänningen på. Jag simmade så långt ut att stranden knappt var synlig längre. Jag dök ner och botten var flera meter ner.
Jag älskade djur. Jag förstod dom och dom förstod mig. Det var som om jag kunde höra deras röster i mitt huvud och jag kunde liksom, prata med dom fast i mitt sinne. Jag hade aldrig sagt det till någon, om John fick reda på det så skulle han skicka iväg mig till psyket.
Några delfiner kom simmandes emot mig och simmade förbi mig flera gånger. Dom ville leka.
Jag simmade upp till ytan och skrattade åt dom.
- Sky -
Jag andades djupt. Kunde jag verkligen höra dom, på riktigt? Jag har alltid varit osäker. Alla gånger jag hört ''röster'' så har jag skyndat mig därifrån så fort som möjligt och försökt förtränga det.
- Hör jag verkligen er? - Tänkte jag.
- Ja. Vi är delfinerna Oceana , Atheen och Blue. Du är dotter till Heaven. -
Jag kunde verkligen komunicera med djur...
- Ehm, Heaven? Min mamma heter Lana. -
- Hon vet inte om det än , Blue - Mumlade den ena delfinen till den andra.
- Vet om vad? - Frågade jag och kände pulsen sticka iväg.
- Laguna Ocean, låter det bekant? - Frågade delfinen som jag antog var Oceana.
- Laguna Ocen? Menar du Laguna Beach? Någon stad i någon delstat här? -
- Laguna Ocean ligger inte på denna planet. -
Jag fick svårt att andas. Varför skulle dom egentligen ljuga? Jag trodde dom. Delfiner var fredliga djur och jag kunde prata med dom. Ingenting kändes omöjligt längre. Magi fanns kanske trots allt?
- Jag har .. inte hört talas om... -
- Simma tillbaka, gå hem. Prata med din mamma. Tiden är inne. -
- För vad?! -
Sen simmade delfinerna iväg.
- Kapitel 4
Jag simmade så fort jag kunde så fort jag nådde stranden sprang jag så snabbt att det kändes som om mina fötter skulle börja brinna. När jag nådde huset så slog jag upp dörren och där satt John med tidningen framför ansiktet.
''Var fan har du varit någonstans?'' Muttrade han.
''Ute. Var är mamma?''
''Trädgården.''
Jag sprang fortast möjligt till baksidan där mamma, mycket riktigt satt långt in bland dom korta träden. Man såg henne knappt.
''Mamma...''
''Jag vet.'' Avbröt hon mig.
''Hur vet...''
''Jag såg dig i havet, med delfinerna. Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag trodde bara att det inte skulle vara snart.''
''Vad är det som händer, mamma? Jag kan prata med dju...''
John kom ut.
''Vad tänkte du säga? Att du kan prata med djur? Lana, vi måste ju skicka iväg henne. Normala människor pratar inte med djur fattar du väl? Din dotter behöver hjälp. Uppenbarligen!''
''Kan du lämna oss ifred, John?'' sa mamma och kollade fortfarande på mig.
''Är det något hemligt ni ska prata om eller? Jag kan väl få höra, jag ringer doktorn i vilket fall.''
''Det är min dotter. Du gör ingenting.''
''Ja men om jag anser att hon är en fara för samhället då?''
''Fara för samhället!?'' skrek jag och reste mig upp.
''Precis. Lana, du vet vad jag menar. Normala sextonåriga flickor beteer sig inte sådär.''
''John, gå! Jag behöver prata med Sky ensam!''
''Fine! Jag går och ringer.''
''Mamma! Jag vill inte åka in på psyket! Jag är inte störd! Jag vet inte vad som händer!'' Sa jag och kände att mina ögon började tåras.
''Lugn, gumman, lugn! Det är inget fel på dig! Kom, följ med mig och prata. Jag ska förklara allting för dig, okej? Vi behöver vara ifred bara ifrån John. Och om han skulle ringa hit socialen, doktorer och jag vet inte allt. Men dom ska inte få tag i dig. Det lovar jag!''
''Vart ska vi gå?''
''Följ med mig bara.''
Hon reste sig upp och sprang emot stranden och slängde sig i vattnet.
''Mamma vi kan väl inte prata i vattnet!?'' skrek jag eftersom hon redan simmat ut.
''Kom!''
Jag gick i vattnet och simmade ut efter henne. Vi simmade snabbt i en kvart och jag började bli andfådd. Vi simmade längs skogskanten, vi kunde inte gå på land för skogen var för tät och kanten var för hög att klättra upp på.
Precis när jag tänkte ropa på mamma så simmade hon runt hörnet av skogskanten och några hundrameter därframme såg jag en liten ö. Samma storlek som vår gård ungefär vilket var lika stort som en vanlig mataffär.
5 minuter senare var vi framme. Mamma kom fram först och vred ur vattnet ur hennes långa hår. Jag satte mig brevid henne och gjorde detsamma.
''Varför är vi så långt borta? Det hade väl räckt med stranden?''
''Du får snart se. Du säger att du hör djuren prata? Du är inte galen. Jag kan också höra djur prata. Hur många olika djursorter kan du prata med?''
''Öhm.. Alla djur under vatten, har börjat höra skogsdjur också.''
''Talar du sanning?''
''Ja, jag lovar. Varför skulle jag ljuga?''
''Det är otroligt. I din ålder är det extremt ovanligt. I vanliga fall ska du kunna prata med enkla djur, till exempel möss med mera. Inte havs djur och skogs djur.''
''Jag ska ju inte kunna prata med djur alls i normala fall! Mamma berätta vad som händer!''
''Du är från ett ovanligt släkte. Extremt ovanligt.''
''Indianerna? Det vet jag redan.''
''Du.. Vi.. Vi är inte ifrån jorden.. gumman. Vi kommer från en planet så långt härifrån att ingen rymdforskare har kunnat hitta oss än. Den plats vi är ifrån kallas för Laguna Ocean. Jag är .. drottning där och du är...''
''Prinsessa?''
''Precis..''
''Men en annan planet.. Mamma jag tror på magi men.. Det här är nästan.. För svårt att tro på! Jag har så många frågor!''
''Jag vet. När du föddes blev det ett inbördeskrig på vår planet. Loon ville ta över min tron. Det vart för farligt att bo där. Han hade många undersåtar som lydde honom strikt. Ingen vågar säga emot honom. Han har otroligt starka krafter. Men dina krafter kommer vara mäktigare än hans. I sinom tid ska vi återvända och återta vår rätta plats!''
''Har jag.. krafter? Och vem.. vem är .. Loon?''
''Ja. Mycket kraftfulla. Dom har varit ''inaktiverade''. Men dom börjar komma tillbaka till dig. Små saker händer. Du kan andas otroligt länge under vatten, du kan hoppa otroliga höjder , springa snabbare än idrottare i OS , du är smidigare än vissa människor som tränat gymnastik i hela deras liv. Men det är bara småsaker mot vad du egentligen kan. Loon.. han är en grym härskare. Han var olyckligt förälskad i mig när vi var yngre. Jag avvisade honom för att jag älskade .. din far. Han blev så arg att han hotade att ta över hela vår planet. Jag trodde aldrig han skulle lyckas. Han var inte.. ledartypen om jag säger så.''
''Min pappa.. Är han kvar.. på planeten? Lever han?''
''Jag är ledsen , älskling. Han dog under kriget. Han var otroligt modig. Han offrade sitt liv för att du skulle få leva i fred och lycka. Han hade besökt jorden när han var barn och visste att det var en bra plats. Han skickade iväg dig och mig.''
''Men hur vet du då att han har dött? Han kanske lever!''
''Nej... Jag är hemskt ledsen. Jag återvände dit för några år sen. Ingen visste om att jag skulle dit. Endast min mor. Ariana. Hon berättade att han dog i svåra skador.''
Jag suckade djupt. Jag hade svårt att andas. Det här var för mycket att ta in. Skulle jag alltså återvända till Laguna Ocean och kriga mot Loon?
- Kapitel 5
''Ska vi åka dit nu?'' Undrade jag och kände mig nervös.
''Nej. Det är alldeles för farligt. Först måste jag träna upp dig. Du måste få komma underfund med dina krafter. Tiden är kommen för din träning att börja. Det kommer bli slitsamt och hårt. Men det är för vår planets bästa.''
''Jag förstår. Men John då? Varför är du ens med honom, mamma?''
''Loon skickade ut vakter efter dig och mig. Dom besökte jorden en gång. Dom är otroliga på att söka efter folk. Dom hittade nästan oss en gång. Men John är släkt med borgmästaren är i SandBay och vi fick skydd dygnet runt i ett helt år. Till sist gav dom upp och åkte tillbaka till Laguna Ocean eller vidare till en annan planet. Jag var tvungen att tacka John på något sätt. Jag älskade aldrig honom. Men att bo med honom betydde beskyd för dig.''
''Så du stod ut med honom endast för min skull?''
''Såklart. Men just nu behöver vi inte John längre. Jag skickar iväg honom.''
''Hur då? Han kommer aldrig vilja åka härifrån, det är hopplöst.''
''Jag har förlorat många av mina krafter. Jag måste återfinna dom igen. Men jag har fortfarande några ess i ärmen.''
Vi simmade in till land igen och smög oss mot husets baksida. Mamma kikade in först.
''Tusan. Det är en doktor och två poliser där.''
''Poliser?'' Frågade jag förskräckt.
''Vi försvann ju. Han spår väl på en hemsk historia om att du rövat bort mig eller något.'' Suckade mamma.
Jag fnittrade till.
''Shh, fönstret står på glänt.'' Sa mamma men kunde inte låta bli att fnittra lite själv.
Vi stod utanför några minuter och jag började känna mig svag i knäna och en aning yr. Jag berättade det för mamma och hon sa att det var normalt eftersom jag fått reda på så mycket otrolig information och saker jag inte kunde drömma om på några minuter bara.
''Vänta här, eller gå till busken och göm dig! Jag kommer snart.''
Jag ifrågasatte inte, utan gick och kurade ihop mig. Jag satt precis så jag kunde se havet. Det började bli solnedgång. Det var jättevackert.
En våg av trötthet sköljde över mig och jag hade plötsligt svårt att hålla ögonen öppna. Jag slumrade till.
Jag vaknade med ett ryck.
''Gumman? Sover du?''
''Öhm.. Jag kände mig så trött och jag...''
''Självklart. Dom är borta nu, jag är ledsen att det tog tid. Jag smög in i sovrummet och bytte kläder. Jag gick ut igen och låtsades precis ha kommit hem. Jag förklarade för dom att allt var okej. Jag fick polisen och doktorerna att åka. Jag gjorde så att John fick minnesförlust. Han minns varken dig eller mig. Jag ringde en taxi och skickade han till sjukhuset.. i Tee Tree.''
''Tee Tree, det är ju 10 mil härifrån!''
''Jag betalde taxi shaffören bra.''
''Vad.. Vad händer nu?''
''Vi går in, jag fixar lite mat. Vi fortsätter som vanligt. Undantaget är att du ska gå in på hårdträning nu för att du ska få dina fulla krafter. Du har mer gåvor än jag trodde du skulle ha vid denna ålder.''
''När fick du dina krafter?''
''För många.. hundra år sedan.''
''Ge dig. När?''
''Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare. Kungaätten av Laguna Ocean är näst intill odödliga.''
''Odödliga? Vad menar du.. hur gammal.. är du?''
''Jag är niohundra år.''
''Niohundra!? Du skämtar med mig? Så vi kan inte dö? Av ålder?''
''Nej. Vart hundrade år så somnar man in och hamnar i.. himlen kan man säga. Där får man göra sitt val , om man vill fortsätta leva. Eller dö.''
''Ingen vill väl dö?''
''Om man lever i flera århundranden , så vill man det efter ett tag.''
''Men resten av folket i Laguna Ocean då? Lever dom lika länge som människor?''
''Nej. Dom blir upp till tvåhundra år. När dom är hundra så ser dom ut som trettio ungefär. När dom är 190 så åldras dom mycket fort, eller det beror på hur dom levt sitt liv. Men runt 190 år så börjar man att se ut att vara uppåt 60 års åldern.''
''Loon då? Hur länge lever han?''
''Han är inte av kungligt blod, så han skulle vara död ungefär nu. Men dom har hittat ett elixir som gör att han lever tio år längre, åt gången.''
''Så du menar.. att jag kan leva i.. flera tusen år?''
''Ja.''
Det här var mycket att ta in.
''Lagunor är svåra att döda.''
''Lagunor?''
''Vårt folkslag. Speciellt oss av kungligt blod. Vi är som mest sårbara när vi är nyfödda upp till din ålder.''
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var stum.
''Jag förstår om det här är mycket att ta in, hjärtat. Vi åker in till stan och tar en stor middag och diskuterar om allt det här. Du måste vara vrålhungrig, du har ju inte ätit en matbit på hela dagen!''
Jag nickade och kände inte förens nu hur hungrig jag var. Klockan var redan 7.
Vi tog bilen in till SandBays centrum. Det fanns gott om resturanger och caféer här.
Vi valde vår favorit. Lonely Island Resturant. Där hade dom bra blandning av mat. Thaimat, china, mexikanskt, äkta amerikanskt, indiskt.. dom hade allt!
Vi fick ett bord direkt, det var inte många där på en måndag kväll.
''Kan jag ta er beställning?'' Frågade servitrisen Wey-weey. Hon var halvkines och halvaustraliensk. Hon kände igen mig och mamma.
''Hmm, det vanliga!'' sa mamma.
''Jag tar också det vanliga, fast istället för currysås till kycklingen, ta jordnöts sås och så ett stort glas jordgubbs bubbeldricka till.''
''Jag tar vatten med is och melon i.'' Sa mamma.
Vi satt tysta en stund och vi hann inte säga mer förens maten kom. Snabbt och gott.
''Så.. Är det något mer du undrar över?'' Frågade mamma och tog en stor tugga av vårrullen.
''Jag har säkert tusen frågor, men jag är hungrig och trött så det står just nu stilla i mitt huvud.'' suckade jag.
''Vi ska besöka Laguna Ocean, snart. Vi gör det i hemlighet, Loon kommer inget veta. Jag vill att du får se din hemplanet. Men inte än. Du måste tränas lite först, så du är förberedd för vad som väntar.''
''Du får Laguna Ocean att låta som en farlig plats.''
''Det var fridfullt innan Loon kom in i bilden. Folk är vänliga och fredliga.. Men också väldigt rädda! Loon är farlig och tvekar inte om han måste döda någon som inte lyder.''
Jag nickade.
Vi fortsatte äta maten i tystnad. Jag ville bara sova ut och låta tankarna få vila. Jag var helt slut. Det hade varit en stor dag. Mycket nytt att ta in.
Efter maten körde vi hem och jag lade mig genast i sängen. Sekunden jag lade huvudet på kudden, så somnade jag.
- Kapitel 6
Jag vaknade nästa morgon och kände mig utvilad. Jag vände mig om och tog mitt lilla träd som föreställde en sängbords klocka.
Nio!?
Jag hade aldrig sovit så länge förut. Jag var fortfarande lite grusig i ögonen och seg i huvudet. Sen, kom jag ihåg allting som hände igår. Jag kände mig orolig, lycklig, nervös men även stolt. Jag hade äntligen fått svar på några av mina frågor, om mitt förflutna och mina konstiga egenskaper.
Jag tog snabbt på mig shorts och ett linne.
När jag kom ner i köket så stod mamma där och stekte pannkakor.
''Godmorgon.'' Sa mamma glatt.
''Mm, det luktar ljuvligt. Hur visste du att jag skulle vakna nu? Jag menar du började precis med frukosten.''
''Igår kväll så sjöng jag en slags vaggvisa för dig....''
''Vaggvisa? Men mamma....''
''En vaggvisa som är från Laguna Ocean den gör att du sover tills du är utvilad. Du vaknar inte av småsaker. Till exempel om jag skulle knacka på dörren så skulle du aldrig vakna.''
''Jag sover ju alltid lätt! Jag vaknar om du säger mitt namn från nedervåningen, mamma.''
''Inte om jag sjunger vaggvisan. Sky, du behövde vila. Annars så skulle du sova oroligt bara.''
''Men jag kommer inte ens ihåg att du sjöng för mig.''
''Den funkar endast om du redan sover.''
''Vilken underlig vaggvisa.''
Mamma skrattade bara och serverade mig pannkakor med jordgubbar och melonskivor och ett stort glas egenpressad apelsin juice.
Jag högg in med aptit.
Efter maten så gick jag ut till stranden, mamma skulle diska sen skulle hon komma och träningen kunde börja. Vi skulle ut till ön.
Jag gick långt ut på stranden, ungefär där vi slängde oss i vattnet igår och simmade till ön tillsammans.
Precis då såg jag någon komma ut ifrån skogen.
Var det? Det var Cornelius.
Han vinkade och började jogga emot mig.
''Hej!'' ropade han glatt.
Jag suckade tyst för mig själv. Jag ville börja träningen, men det kändes endå roligt att träffa honom.
''Ehm, hej Cornelius!''
''Du svarade inte på mitt sms igår, kände mig nästan dissad från ditt hål, haha.''
''Oj! Öhm, jag var väldigt upptagen igår, jag kollade inte ens på min mobil. Ledsen.''
''Jag skojade bara jag känner mig inte dissad, det är total lugnt!'' skrattade han och visade sitt bländande vita leende.
''Ja..'' skrattade jag och kände mig en aning nervös.
''Vad gör du då?''
''Jag väntar på min mamma, hon kommer snart..'' sa jag och försökte pika honom.
''Åh, sorry. Ska inte störa, jag ska ändå träna!''
''Vad tränar du?''
''Åh .. öhm ja träning bara, vanlig träning..''
Jag höjde ögonbrynen och han blev nervös, vinkade och sprang in emot skogen.
''Cornelius?'' Sa mamma fundersamt.
''Hur visste du det?''
''Jag känner hans föräldrar. Hur som helst nu börjar vi med träningen.''
Hans föräldrar? Konstigt, jag hade aldrig sett eller hört talas om dom iallafall.
''Vi börjar med djur. Dom kan vara hjälpfulla och mäktiga. Men man ska aldrig missbruka deras hjälp. Man ska visa tacksamhet emot dom.''
''Okej. Vad ska jag .. göra?''
''Jag ska visa.''
Mamma stängde ögonen och lyfte armarna sakta och det kom en ljuvlig melodi från henne. Hon sjöng på ett konstigt språk. Sången var väldigt tyst, jag fick anstränga mig för att höra , men den var otroligt vacker. Ovanlig, mystisk , sån sång som man hörde sjöjungfrur sjunga i filmer.
Helt plötsligt hörde jag dunder i marken. Jag såg ingenting men någon sekund senare galloperade det en hel hjord med vild hästar emot oss. Jag backade flera steg bakåt och dom stannade precis framför oss.
Jag tappade andan. Hästarna var dom vackraste jag någonsin skådat. Jag hade alltid haft en förkärlek till just hästar.
''Sången jag just sjöng gäller endast hästar och enhörningar.''
''Enhörningar?''
''Det finns inga på jorden tyvärr. Jag kallade på denna hjord. Dom kan tala med oss , igenom våra tankar.''
-Du måste vara Sky, Heavens ljuvliga dotter. Vi är hedrade att äntligen får träffa dig-
Flockens ledare kom fram. Han var otroligt vacker. Helsvart med lång svart glänsande man och svans.
-Jag är hedrad att få träffa er. Vi störde väl inte?-
-Absolut inte.-
Alla hästar i flocken buga genom att dra fram ena frambenet och sträcka halsen och huvudet neråt.
Sen galloperade dom iväg.
''Otroligt...'' Mumlade jag.
''Den flocken har stått mig kär endå sen jag kom hit. Det är väldigt mycket du måste lära dig. Sången jag sjöng är märket för deras flock och därför lyssnar endast den flocken på sången också.''
''Hur många .. sånna där magiska ''sånger'' finns det?''
''Miljontals.''
''Jag kommer aldrig lära mig så många!''
''Jo, självklart. Ditt minne kommer stärkas desto mera krafter du återfår. Dessutom har du ganska lång livstid på dig att lära dig alla sånger. Du får lära dig dom viktigaste först. Dom som du behöver i nödfall och i hjälp.''
Vi stod i prick fem timmar på stranden. Jag lärde mig dom lättaste , inte sånger som lockar vissa flocker utan endast sånger som lockar djuren som är närmast. Jag fick vildhästar, havsdjur och rovfåglar.
Till slut kändes min hals torr , den värkte lite och jag kände mig hungrig.
''Vi tar en paus. Vi går in och äter, dricker lite och så kan jag berätta mer om Laguna Ocean, okej?'' Sa mamma och började sakta gå mot huset.
Jag nickade och gick efter.
Mamma hade några matlådor i frysen med lasagne som hon tog fram och värmde på medans jag pressade egen jordgubbs juice med is.
Vi satt vid köksbordet i en och en halvtimme och pratade, långt efter att maten var slut. Laguna Ocean lät bara mer och mer intressant. Jag kände mig inte lika osäker och rädd än. Vi skulle snart åka dit på ett kort besök till min mormor. Atheena.
''Hur ser mormor ut? Och morfar?'' Undrade jag när mamma började plocka undan disken.
''Vänta! Jag har ett kort på dom, jag kommer snart.''
''Ett kort? Varför har du inte sagt de tidigare!'' ropade jag efter henne i trappen.
Hon kom snabbt tillbaka med ett stort kort på dom, ungefär halva storleken av ett A4 papper. Mormor var jättevacker. Hon såg nästan ut som mamma. Hon hade långt tjockt svart hår , gulbruna ögon, fast mer gult än brunt i dom. Hon stod i en vit lång klänning som såg ut som något från rommar tiden. Den var vit och tajt på överkroppen ner till halva låret ungefär sen var den igenomskinligt vit och tunt tyg som blåste lätt i vinden syntes det på fotot. Hon var verkligen jättevacker ut, jag trodde hon skulle se gammal ut, men hon såg ut att vara 30 år kanske. Då kom jag på, vi Lagunor kan nästan aldrig bli gamla. Morfar hade också kolsvart hår men ljusblå ögon och mörkare i hyn än jag. Inte mycket mörkare, han såg bara ut att ha en mörk solbränna. Han var lång, säkert 185cm lång. Mormor såg ut att var i min längd, 160cm.
''Vad Vackra dom är! När är kortet taget?''
''Igår.''
''Igår? Hur skulle vi då kunna ha kortet?''
''Jag pratade med din mormor, min mamma på den lilla ön när du sov. Hon teleporterade sig hit, jag berättade om dig och att du visste allt. Hon gav mig kortet så du skulle få se dom innan du kom dit eftersom vi ännu inte vet när vi kan åka.''
''Varför väckte du mig inte!? Jag ville träffa henne!''
''Du kommer få träffa henne, det har du mitt ord på.''
''Kan jag få behålla kortet?''
''Självklart.''
Jag gick upp på mitt rum och satte fast det ovanför min säng. Jag satte mig och kollade länge på kortet. Jag ville så gärna träffa dom. Jag undrade hur dom var..
''Älskling, orkar du träna mer? Klockan är visserligen halv fem men...''
''Jag orkar, jag måste ju kunna ett och annat när jag ska dit, eller hur?''
Mamma skrattade bara och la armen om mina axlar så gick vi ut.
''Vad ska jag lära mig nu?'' Frågade jag och kollade ut över havet. Om några timmar skulle det bli solnedgång, jag älskade det.
''Jag ska lära dig lätta saker nu i början. Jag ska lära dig att andas under vatten.''
''Lätta saker? Andas under vatten? Mamma, det är omöjligt.''
''Du kan andas onormalt länge redan nu under vatten. Jag har inte tagit tid på dig, vi simmar ut , ta ett djupt andetag och simma ner under vattenytan så tar jag tid.''
Jag gjorde som hon sa och vi simmade ganska långt ut jag drog ett riktigt djupt andetag och sen sjönk jag sakta ner under det turkosa vattnet.
Jag blundade och försökte fokusera på att inte tappa luften och dra mig upp ur vattnet.
Det simmade vackra, färgglada fiskar förbi mig. Vissa stannade till och kollade på mig och sa; '' Hej Sky, dotter av Heaven. ''
Jag förstod inte varför alla djur började prata med mig nu, förut hade dom inte gjort det. Något djur hade sagt något ord, men jag trodde jag inbillade mig.
Jag började få slut på luft, jag kämpade in i det sista men till slut var jag tvungen att simma upp till ytan.
''29 minuter!'' skrek mamma lyckligt.
''Va? 29 minuter? Det är omöjligt, det kändes som 5 minuter, möjligtvis.''
''Du är duktigare än jag trodde, då kommer inte det här bli svårt för dig.''
Mamma hjälpte mig enda tills solen började gå ner, det var svårt att hålla andan, men hon simmade ner till havsbotten med mig och tog tag i mina händer. Det började lysa om oss och jag fick en konstig annorlunda känsla. Jag fylldes med glädje, livslust, lycka och upprymdhet... Massa olika känslor, bra känslor. Jag öppnade ögonen och märkte att jag kunde öppna munnen och andas in utan att dra en kallsup.
- Jag klarade det! - Tänkte jag.
- Självklart. Jag var tvungen att vänja dig att vara under vatten, minst en timme. När du klarade det så överförde jag livskraften till dig, den hjälper dig nå ditt mål. Den funkar endast inom vår ätt -
- Kan vi.. prata i tankar, som jag kan göra med djuren? -
- Under vattnet. Inte ovanför. -
Det var otroligt. Jag kunde inte tro det här. Jag simmade längre ut, fingertopparna nuddade den vita sanden på bottnen. Mamma simmade några meter efter.
- Sen så ska jag lära dig att simma snabbt under vattnet också. Vissa saker tar längre tid att lära sig , vissa går snabbare. Så bli inte besviken om du inte lär dig allt på en gång. -
Jag vände mig om och nickade.
Jag simmade långt ut i havet, vattnet var turkost, rosa, lila, en aning blågrönt. Det var tusen färger i vattnet, speciellt som nu i solnedgången.
Till slut simmade vi hem när det vart mörkt.
Vi satt på stranden en stund och kollade på stjärnorna.
''Det var otroligt, under vattnet..''
''Du kommer nog bli som mig, jag älskar vatten. När jag var ung bodde jag praktiskt taget under vatten. Jag älskade att simma i havet med alla fiskar. Jag kände mig nästan som en sjöjungfru!'' Skrattade mamma.
''Jag längtar tills jag får komma till Laguna Ocean..'' Suckade jag.
''Du ska snart få åka dit. Snart. Jag saknar också mitt hem.''
- Kapitel 2
Jag hoppade ner från eken och landade med fötterna mjukt i gräset. Min idrotts lärare Ms.Hopkins tyckte att jag skulle börja på gymnastik eller något liknande för att jag var så smidig. Men sånt intresserade mig inte. Jag hade aldrig tyckt jag var speciellt duktig på någonting. Smidig? Ja, det kanske jag var. Men jag gick efter min ''instinkt''. Jag gjorde som jag kände. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Vilket kanske inte var så bra alla gånger. Men om jag gjorde illa mig så läkte mina skador otroligt snabbt. Läkare var alltid förundrade över mig. Dom ville ta blod ifrån mig och se vad i mitt blod eller i min kropp som gjorde att en skada som skulle vanligtvis ta en månad att läka tog ungefär 3 dagar för mig. Det blev bara bättre och bättre dessutom. Förut tog det upp till en vecka. Snart kanske jag skulle vara oslagbar tänkte jag lustigt för mig själv. Jag trodde det hade något med mitt indian blod att göra, kanske? Indianer hade ju många ritualer för sig. Jag trodde absolut på magi. Världen skulle vara så tråkig annars.
Jag sprang med lätta steg längs stranden mot skogen. Sanden hade redan värmts upp av morgon solen. Vågorna spolade upp långt över stranden. Jag sprang så snabbt blundades och trodde jag flög. Jag stannade upp och kände den salta havsdoften. Jag kollade ut mot havet. Vattnet var turkost och glittrade i den tidiga morgonsolen. Jag drog av mig klänning och sprang ut i vattnet. Jag simmade långt ut tills jag kom till djupare vatten och så dök jag ner. Det var fullt med färg glada fiskar som simmade runt. Jag dök djupare tills jag kunde nudda den vita sanden med händerna. Allt var så fridfullt i vattnet. Jag älskade havet lika mycket som skogarna. Jag var duktig på att hålla andan och kunde vara under vatten ovanligt länge innan jag började tappa luften. Jag blev bara bättre och bättre.
Plötsligt kände jag ett par händer greppa runt min midja. Jag sprattlade till och blev plötsligt uppdragen till ytan.
''Är du okej?'' sa rösten andfått.
''Vad håller du på med!?'' skrek jag och slet mig loss från greppet.
Jag vände mig om och där var en kille. Han hade kort svart hår och ljusblå ögon och lika mörk hy som jag ungefär.
''Men..men.. du drunknade och jag...''
''Drunknade? Jag simmade under vattnet bara!''
''Men jag såg när du sprang i vattnet och sen när du dök. Du var under vattnet i mer än fem minuter, jag...''
''Jag är duktig att hålla andan.'' sa jag och simmade in mot land.
Jag gick oblygt upp ur vattnet , spritt språngande naken. Jag drog på mig klänning så att den blev igenomblöt. Jag som ville soltorka tänkte jag.
Killen kollade blygt ner i marken.
''Ja, ehm..'' Harklade han sig.
''Jag är okej, jag lovar. Jag dök bara.''
''Du är väldigt duktig på att hålla andan.. Vad heter du?'' frågade han och hans kinder blossade fortfarande röda och han sneglade ner i sanden fortfarande.
''Sky. Sky Laguna. Och du?''
''Fint namn.. Ehm jag heter Cornelius Ocean.''
''Fint efternamn.'' Mumlade jag och ville helst fortsätta till skogen.
''Såå.. Bor du i närheten?''
Jag pekade bortåt huset.
''Jaha oj, nära. Jag bor på andra sidan skogen. Eller ja , du vet genvägen som man tar för att komma förbi skogen. Där bor jag.''
''I herrgården?''
''Precis.''
Hm, rik kille med andra ord.
''Jag .. ska nog gå..'' sa jag och pekade mot skogen.
''Öhm jaha .. jag ska också hem så vi kan ta .. samma väg?''
Fan. Jag ville inte ta sällskap. Jaja, My misstake tänkte jag bara.
''Sure!''
Vi gick tysta några minuter. Sen bröt Cornelius tystnaden.
''Hur gammal är du?''
''Sexton. Du själv?''
''Sjutton, går andra ring i gymnasiet. Vilket gymnasium går du i?''
''Jag har hoppat av. Jag har viktigare saker än skolan för mig.'' Svarade jag ärligt.
Samtalet flöt på tills han skulle vika av på stigen och gå hem.
''Jo, Sky.. Jag undrade, skulle jag kunna få ditt nummer? Jag menar det var ju kul att snacka .. och så..''
''Jo. Skriv ner det i mobilen om du har den med dig?''
''Ja , okej. Har den här.''
Jag gav han mitt nummer, sen skiljdes vi åt och jag fortsatte in i skogen med en ovanlig lyckokänsla i magen.
- Kapitel 3
Jag gick på den mjuka stigen. Jorden under mina bara fötter var varm. Jag tänkte på Cornelius. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att ha pojkvän. Jag gillade honom. Han var lätt att prata om och inte som dom andra killarna i skolan. Han var snygg dessutom. Han är säkert jätte populär.
Jag följde stigen några kilometer tills jag kom till en enorm ek som jag alltid klättrade upp i. Den stod i utkanten av skogen och den var väldigt hög så jag brukade klättra upp och sitta i toppen av lövverket och kolla ut över havet. Det var nog min favoritplats på hela jorden.
Jag klättrade upp och det tog cirka två minuter. Första gången jag klättrade upp här, då var jag nio och mamma var aldrig livrädd att jag skulle ramla. Hon var alltid lika lugn. Som skogen. Hon brukade klättra upp med mig. Det var tiden innan hon träffade John. Han var minst tio år äldre än henne. Mamma födde mig när hon var fjorton. Jag skulle aldrig kunnat bli mamma vid den åldern. Jag frågade aldrig varför hon inte gjorde abort eller om min pappa. Jag var nöjd med det jag visste. En dag så skulle jag säkert få veta mer. Så mamma var alltså väldigt ung, hon är tjugoåtta nu. John var 45 år. Jag förstod inte vad mamma såg i John. Han var inte hennes stil.
Jag satt i eken några timmar , blundade, tog in solen och andades in den härliga havsluften. Långt ut i till havs såg jag några delfiner hoppa upp ur vattnet och ner igen. Jag kände för en sista simtur innan jag gick hem igen.
Jag flög ner ifrån eken, kändes det som. Sen sprang jag till havet och hoppade i med klänningen på. Jag simmade så långt ut att stranden knappt var synlig längre. Jag dök ner och botten var flera meter ner.
Jag älskade djur. Jag förstod dom och dom förstod mig. Det var som om jag kunde höra deras röster i mitt huvud och jag kunde liksom, prata med dom fast i mitt sinne. Jag hade aldrig sagt det till någon, om John fick reda på det så skulle han skicka iväg mig till psyket.
Några delfiner kom simmandes emot mig och simmade förbi mig flera gånger. Dom ville leka.
Jag simmade upp till ytan och skrattade åt dom.
- Sky -
Jag andades djupt. Kunde jag verkligen höra dom, på riktigt? Jag har alltid varit osäker. Alla gånger jag hört ''röster'' så har jag skyndat mig därifrån så fort som möjligt och försökt förtränga det.
- Hör jag verkligen er? - Tänkte jag.
- Ja. Vi är delfinerna Oceana , Atheen och Blue. Du är dotter till Heaven. -
Jag kunde verkligen komunicera med djur...
- Ehm, Heaven? Min mamma heter Lana. -
- Hon vet inte om det än , Blue - Mumlade den ena delfinen till den andra.
- Vet om vad? - Frågade jag och kände pulsen sticka iväg.
- Laguna Ocean, låter det bekant? - Frågade delfinen som jag antog var Oceana.
- Laguna Ocen? Menar du Laguna Beach? Någon stad i någon delstat här? -
- Laguna Ocean ligger inte på denna planet. -
Jag fick svårt att andas. Varför skulle dom egentligen ljuga? Jag trodde dom. Delfiner var fredliga djur och jag kunde prata med dom. Ingenting kändes omöjligt längre. Magi fanns kanske trots allt?
- Jag har .. inte hört talas om... -
- Simma tillbaka, gå hem. Prata med din mamma. Tiden är inne. -
- För vad?! -
Sen simmade delfinerna iväg.
- Kapitel 4
Jag simmade så fort jag kunde så fort jag nådde stranden sprang jag så snabbt att det kändes som om mina fötter skulle börja brinna. När jag nådde huset så slog jag upp dörren och där satt John med tidningen framför ansiktet.
''Var fan har du varit någonstans?'' Muttrade han.
''Ute. Var är mamma?''
''Trädgården.''
Jag sprang fortast möjligt till baksidan där mamma, mycket riktigt satt långt in bland dom korta träden. Man såg henne knappt.
''Mamma...''
''Jag vet.'' Avbröt hon mig.
''Hur vet...''
''Jag såg dig i havet, med delfinerna. Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag trodde bara att det inte skulle vara snart.''
''Vad är det som händer, mamma? Jag kan prata med dju...''
John kom ut.
''Vad tänkte du säga? Att du kan prata med djur? Lana, vi måste ju skicka iväg henne. Normala människor pratar inte med djur fattar du väl? Din dotter behöver hjälp. Uppenbarligen!''
''Kan du lämna oss ifred, John?'' sa mamma och kollade fortfarande på mig.
''Är det något hemligt ni ska prata om eller? Jag kan väl få höra, jag ringer doktorn i vilket fall.''
''Det är min dotter. Du gör ingenting.''
''Ja men om jag anser att hon är en fara för samhället då?''
''Fara för samhället!?'' skrek jag och reste mig upp.
''Precis. Lana, du vet vad jag menar. Normala sextonåriga flickor beteer sig inte sådär.''
''John, gå! Jag behöver prata med Sky ensam!''
''Fine! Jag går och ringer.''
''Mamma! Jag vill inte åka in på psyket! Jag är inte störd! Jag vet inte vad som händer!'' Sa jag och kände att mina ögon började tåras.
''Lugn, gumman, lugn! Det är inget fel på dig! Kom, följ med mig och prata. Jag ska förklara allting för dig, okej? Vi behöver vara ifred bara ifrån John. Och om han skulle ringa hit socialen, doktorer och jag vet inte allt. Men dom ska inte få tag i dig. Det lovar jag!''
''Vart ska vi gå?''
''Följ med mig bara.''
Hon reste sig upp och sprang emot stranden och slängde sig i vattnet.
''Mamma vi kan väl inte prata i vattnet!?'' skrek jag eftersom hon redan simmat ut.
''Kom!''
Jag gick i vattnet och simmade ut efter henne. Vi simmade snabbt i en kvart och jag började bli andfådd. Vi simmade längs skogskanten, vi kunde inte gå på land för skogen var för tät och kanten var för hög att klättra upp på.
Precis när jag tänkte ropa på mamma så simmade hon runt hörnet av skogskanten och några hundrameter därframme såg jag en liten ö. Samma storlek som vår gård ungefär vilket var lika stort som en vanlig mataffär.
5 minuter senare var vi framme. Mamma kom fram först och vred ur vattnet ur hennes långa hår. Jag satte mig brevid henne och gjorde detsamma.
''Varför är vi så långt borta? Det hade väl räckt med stranden?''
''Du får snart se. Du säger att du hör djuren prata? Du är inte galen. Jag kan också höra djur prata. Hur många olika djursorter kan du prata med?''
''Öhm.. Alla djur under vatten, har börjat höra skogsdjur också.''
''Talar du sanning?''
''Ja, jag lovar. Varför skulle jag ljuga?''
''Det är otroligt. I din ålder är det extremt ovanligt. I vanliga fall ska du kunna prata med enkla djur, till exempel möss med mera. Inte havs djur och skogs djur.''
''Jag ska ju inte kunna prata med djur alls i normala fall! Mamma berätta vad som händer!''
''Du är från ett ovanligt släkte. Extremt ovanligt.''
''Indianerna? Det vet jag redan.''
''Du.. Vi.. Vi är inte ifrån jorden.. gumman. Vi kommer från en planet så långt härifrån att ingen rymdforskare har kunnat hitta oss än. Den plats vi är ifrån kallas för Laguna Ocean. Jag är .. drottning där och du är...''
''Prinsessa?''
''Precis..''
''Men en annan planet.. Mamma jag tror på magi men.. Det här är nästan.. För svårt att tro på! Jag har så många frågor!''
''Jag vet. När du föddes blev det ett inbördeskrig på vår planet. Loon ville ta över min tron. Det vart för farligt att bo där. Han hade många undersåtar som lydde honom strikt. Ingen vågar säga emot honom. Han har otroligt starka krafter. Men dina krafter kommer vara mäktigare än hans. I sinom tid ska vi återvända och återta vår rätta plats!''
''Har jag.. krafter? Och vem.. vem är .. Loon?''
''Ja. Mycket kraftfulla. Dom har varit ''inaktiverade''. Men dom börjar komma tillbaka till dig. Små saker händer. Du kan andas otroligt länge under vatten, du kan hoppa otroliga höjder , springa snabbare än idrottare i OS , du är smidigare än vissa människor som tränat gymnastik i hela deras liv. Men det är bara småsaker mot vad du egentligen kan. Loon.. han är en grym härskare. Han var olyckligt förälskad i mig när vi var yngre. Jag avvisade honom för att jag älskade .. din far. Han blev så arg att han hotade att ta över hela vår planet. Jag trodde aldrig han skulle lyckas. Han var inte.. ledartypen om jag säger så.''
''Min pappa.. Är han kvar.. på planeten? Lever han?''
''Jag är ledsen , älskling. Han dog under kriget. Han var otroligt modig. Han offrade sitt liv för att du skulle få leva i fred och lycka. Han hade besökt jorden när han var barn och visste att det var en bra plats. Han skickade iväg dig och mig.''
''Men hur vet du då att han har dött? Han kanske lever!''
''Nej... Jag är hemskt ledsen. Jag återvände dit för några år sen. Ingen visste om att jag skulle dit. Endast min mor. Ariana. Hon berättade att han dog i svåra skador.''
Jag suckade djupt. Jag hade svårt att andas. Det här var för mycket att ta in. Skulle jag alltså återvända till Laguna Ocean och kriga mot Loon?
- Kapitel 5
''Ska vi åka dit nu?'' Undrade jag och kände mig nervös.
''Nej. Det är alldeles för farligt. Först måste jag träna upp dig. Du måste få komma underfund med dina krafter. Tiden är kommen för din träning att börja. Det kommer bli slitsamt och hårt. Men det är för vår planets bästa.''
''Jag förstår. Men John då? Varför är du ens med honom, mamma?''
''Loon skickade ut vakter efter dig och mig. Dom besökte jorden en gång. Dom är otroliga på att söka efter folk. Dom hittade nästan oss en gång. Men John är släkt med borgmästaren är i SandBay och vi fick skydd dygnet runt i ett helt år. Till sist gav dom upp och åkte tillbaka till Laguna Ocean eller vidare till en annan planet. Jag var tvungen att tacka John på något sätt. Jag älskade aldrig honom. Men att bo med honom betydde beskyd för dig.''
''Så du stod ut med honom endast för min skull?''
''Såklart. Men just nu behöver vi inte John längre. Jag skickar iväg honom.''
''Hur då? Han kommer aldrig vilja åka härifrån, det är hopplöst.''
''Jag har förlorat många av mina krafter. Jag måste återfinna dom igen. Men jag har fortfarande några ess i ärmen.''
Vi simmade in till land igen och smög oss mot husets baksida. Mamma kikade in först.
''Tusan. Det är en doktor och två poliser där.''
''Poliser?'' Frågade jag förskräckt.
''Vi försvann ju. Han spår väl på en hemsk historia om att du rövat bort mig eller något.'' Suckade mamma.
Jag fnittrade till.
''Shh, fönstret står på glänt.'' Sa mamma men kunde inte låta bli att fnittra lite själv.
Vi stod utanför några minuter och jag började känna mig svag i knäna och en aning yr. Jag berättade det för mamma och hon sa att det var normalt eftersom jag fått reda på så mycket otrolig information och saker jag inte kunde drömma om på några minuter bara.
''Vänta här, eller gå till busken och göm dig! Jag kommer snart.''
Jag ifrågasatte inte, utan gick och kurade ihop mig. Jag satt precis så jag kunde se havet. Det började bli solnedgång. Det var jättevackert.
En våg av trötthet sköljde över mig och jag hade plötsligt svårt att hålla ögonen öppna. Jag slumrade till.
Jag vaknade med ett ryck.
''Gumman? Sover du?''
''Öhm.. Jag kände mig så trött och jag...''
''Självklart. Dom är borta nu, jag är ledsen att det tog tid. Jag smög in i sovrummet och bytte kläder. Jag gick ut igen och låtsades precis ha kommit hem. Jag förklarade för dom att allt var okej. Jag fick polisen och doktorerna att åka. Jag gjorde så att John fick minnesförlust. Han minns varken dig eller mig. Jag ringde en taxi och skickade han till sjukhuset.. i Tee Tree.''
''Tee Tree, det är ju 10 mil härifrån!''
''Jag betalde taxi shaffören bra.''
''Vad.. Vad händer nu?''
''Vi går in, jag fixar lite mat. Vi fortsätter som vanligt. Undantaget är att du ska gå in på hårdträning nu för att du ska få dina fulla krafter. Du har mer gåvor än jag trodde du skulle ha vid denna ålder.''
''När fick du dina krafter?''
''För många.. hundra år sedan.''
''Ge dig. När?''
''Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare. Kungaätten av Laguna Ocean är näst intill odödliga.''
''Odödliga? Vad menar du.. hur gammal.. är du?''
''Jag är niohundra år.''
''Niohundra!? Du skämtar med mig? Så vi kan inte dö? Av ålder?''
''Nej. Vart hundrade år så somnar man in och hamnar i.. himlen kan man säga. Där får man göra sitt val , om man vill fortsätta leva. Eller dö.''
''Ingen vill väl dö?''
''Om man lever i flera århundranden , så vill man det efter ett tag.''
''Men resten av folket i Laguna Ocean då? Lever dom lika länge som människor?''
''Nej. Dom blir upp till tvåhundra år. När dom är hundra så ser dom ut som trettio ungefär. När dom är 190 så åldras dom mycket fort, eller det beror på hur dom levt sitt liv. Men runt 190 år så börjar man att se ut att vara uppåt 60 års åldern.''
''Loon då? Hur länge lever han?''
''Han är inte av kungligt blod, så han skulle vara död ungefär nu. Men dom har hittat ett elixir som gör att han lever tio år längre, åt gången.''
''Så du menar.. att jag kan leva i.. flera tusen år?''
''Ja.''
Det här var mycket att ta in.
''Lagunor är svåra att döda.''
''Lagunor?''
''Vårt folkslag. Speciellt oss av kungligt blod. Vi är som mest sårbara när vi är nyfödda upp till din ålder.''
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var stum.
''Jag förstår om det här är mycket att ta in, hjärtat. Vi åker in till stan och tar en stor middag och diskuterar om allt det här. Du måste vara vrålhungrig, du har ju inte ätit en matbit på hela dagen!''
Jag nickade och kände inte förens nu hur hungrig jag var. Klockan var redan 7.
Vi tog bilen in till SandBays centrum. Det fanns gott om resturanger och caféer här.
Vi valde vår favorit. Lonely Island Resturant. Där hade dom bra blandning av mat. Thaimat, china, mexikanskt, äkta amerikanskt, indiskt.. dom hade allt!
Vi fick ett bord direkt, det var inte många där på en måndag kväll.
''Kan jag ta er beställning?'' Frågade servitrisen Wey-weey. Hon var halvkines och halvaustraliensk. Hon kände igen mig och mamma.
''Hmm, det vanliga!'' sa mamma.
''Jag tar också det vanliga, fast istället för currysås till kycklingen, ta jordnöts sås och så ett stort glas jordgubbs bubbeldricka till.''
''Jag tar vatten med is och melon i.'' Sa mamma.
Vi satt tysta en stund och vi hann inte säga mer förens maten kom. Snabbt och gott.
''Så.. Är det något mer du undrar över?'' Frågade mamma och tog en stor tugga av vårrullen.
''Jag har säkert tusen frågor, men jag är hungrig och trött så det står just nu stilla i mitt huvud.'' suckade jag.
''Vi ska besöka Laguna Ocean, snart. Vi gör det i hemlighet, Loon kommer inget veta. Jag vill att du får se din hemplanet. Men inte än. Du måste tränas lite först, så du är förberedd för vad som väntar.''
''Du får Laguna Ocean att låta som en farlig plats.''
''Det var fridfullt innan Loon kom in i bilden. Folk är vänliga och fredliga.. Men också väldigt rädda! Loon är farlig och tvekar inte om han måste döda någon som inte lyder.''
Jag nickade.
Vi fortsatte äta maten i tystnad. Jag ville bara sova ut och låta tankarna få vila. Jag var helt slut. Det hade varit en stor dag. Mycket nytt att ta in.
Efter maten körde vi hem och jag lade mig genast i sängen. Sekunden jag lade huvudet på kudden, så somnade jag.
- Kapitel 6
Jag vaknade nästa morgon och kände mig utvilad. Jag vände mig om och tog mitt lilla träd som föreställde en sängbords klocka.
Nio!?
Jag hade aldrig sovit så länge förut. Jag var fortfarande lite grusig i ögonen och seg i huvudet. Sen, kom jag ihåg allting som hände igår. Jag kände mig orolig, lycklig, nervös men även stolt. Jag hade äntligen fått svar på några av mina frågor, om mitt förflutna och mina konstiga egenskaper.
Jag tog snabbt på mig shorts och ett linne.
När jag kom ner i köket så stod mamma där och stekte pannkakor.
''Godmorgon.'' Sa mamma glatt.
''Mm, det luktar ljuvligt. Hur visste du att jag skulle vakna nu? Jag menar du började precis med frukosten.''
''Igår kväll så sjöng jag en slags vaggvisa för dig....''
''Vaggvisa? Men mamma....''
''En vaggvisa som är från Laguna Ocean den gör att du sover tills du är utvilad. Du vaknar inte av småsaker. Till exempel om jag skulle knacka på dörren så skulle du aldrig vakna.''
''Jag sover ju alltid lätt! Jag vaknar om du säger mitt namn från nedervåningen, mamma.''
''Inte om jag sjunger vaggvisan. Sky, du behövde vila. Annars så skulle du sova oroligt bara.''
''Men jag kommer inte ens ihåg att du sjöng för mig.''
''Den funkar endast om du redan sover.''
''Vilken underlig vaggvisa.''
Mamma skrattade bara och serverade mig pannkakor med jordgubbar och melonskivor och ett stort glas egenpressad apelsin juice.
Jag högg in med aptit.
Efter maten så gick jag ut till stranden, mamma skulle diska sen skulle hon komma och träningen kunde börja. Vi skulle ut till ön.
Jag gick långt ut på stranden, ungefär där vi slängde oss i vattnet igår och simmade till ön tillsammans.
Precis då såg jag någon komma ut ifrån skogen.
Var det? Det var Cornelius.
Han vinkade och började jogga emot mig.
''Hej!'' ropade han glatt.
Jag suckade tyst för mig själv. Jag ville börja träningen, men det kändes endå roligt att träffa honom.
''Ehm, hej Cornelius!''
''Du svarade inte på mitt sms igår, kände mig nästan dissad från ditt hål, haha.''
''Oj! Öhm, jag var väldigt upptagen igår, jag kollade inte ens på min mobil. Ledsen.''
''Jag skojade bara jag känner mig inte dissad, det är total lugnt!'' skrattade han och visade sitt bländande vita leende.
''Ja..'' skrattade jag och kände mig en aning nervös.
''Vad gör du då?''
''Jag väntar på min mamma, hon kommer snart..'' sa jag och försökte pika honom.
''Åh, sorry. Ska inte störa, jag ska ändå träna!''
''Vad tränar du?''
''Åh .. öhm ja träning bara, vanlig träning..''
Jag höjde ögonbrynen och han blev nervös, vinkade och sprang in emot skogen.
''Cornelius?'' Sa mamma fundersamt.
''Hur visste du det?''
''Jag känner hans föräldrar. Hur som helst nu börjar vi med träningen.''
Hans föräldrar? Konstigt, jag hade aldrig sett eller hört talas om dom iallafall.
''Vi börjar med djur. Dom kan vara hjälpfulla och mäktiga. Men man ska aldrig missbruka deras hjälp. Man ska visa tacksamhet emot dom.''
''Okej. Vad ska jag .. göra?''
''Jag ska visa.''
Mamma stängde ögonen och lyfte armarna sakta och det kom en ljuvlig melodi från henne. Hon sjöng på ett konstigt språk. Sången var väldigt tyst, jag fick anstränga mig för att höra , men den var otroligt vacker. Ovanlig, mystisk , sån sång som man hörde sjöjungfrur sjunga i filmer.
Helt plötsligt hörde jag dunder i marken. Jag såg ingenting men någon sekund senare galloperade det en hel hjord med vild hästar emot oss. Jag backade flera steg bakåt och dom stannade precis framför oss.
Jag tappade andan. Hästarna var dom vackraste jag någonsin skådat. Jag hade alltid haft en förkärlek till just hästar.
''Sången jag just sjöng gäller endast hästar och enhörningar.''
''Enhörningar?''
''Det finns inga på jorden tyvärr. Jag kallade på denna hjord. Dom kan tala med oss , igenom våra tankar.''
-Du måste vara Sky, Heavens ljuvliga dotter. Vi är hedrade att äntligen får träffa dig-
Flockens ledare kom fram. Han var otroligt vacker. Helsvart med lång svart glänsande man och svans.
-Jag är hedrad att få träffa er. Vi störde väl inte?-
-Absolut inte.-
Alla hästar i flocken buga genom att dra fram ena frambenet och sträcka halsen och huvudet neråt.
Sen galloperade dom iväg.
''Otroligt...'' Mumlade jag.
''Den flocken har stått mig kär endå sen jag kom hit. Det är väldigt mycket du måste lära dig. Sången jag sjöng är märket för deras flock och därför lyssnar endast den flocken på sången också.''
''Hur många .. sånna där magiska ''sånger'' finns det?''
''Miljontals.''
''Jag kommer aldrig lära mig så många!''
''Jo, självklart. Ditt minne kommer stärkas desto mera krafter du återfår. Dessutom har du ganska lång livstid på dig att lära dig alla sånger. Du får lära dig dom viktigaste först. Dom som du behöver i nödfall och i hjälp.''
Vi stod i prick fem timmar på stranden. Jag lärde mig dom lättaste , inte sånger som lockar vissa flocker utan endast sånger som lockar djuren som är närmast. Jag fick vildhästar, havsdjur och rovfåglar.
Till slut kändes min hals torr , den värkte lite och jag kände mig hungrig.
''Vi tar en paus. Vi går in och äter, dricker lite och så kan jag berätta mer om Laguna Ocean, okej?'' Sa mamma och började sakta gå mot huset.
Jag nickade och gick efter.
Mamma hade några matlådor i frysen med lasagne som hon tog fram och värmde på medans jag pressade egen jordgubbs juice med is.
Vi satt vid köksbordet i en och en halvtimme och pratade, långt efter att maten var slut. Laguna Ocean lät bara mer och mer intressant. Jag kände mig inte lika osäker och rädd än. Vi skulle snart åka dit på ett kort besök till min mormor. Atheena.
''Hur ser mormor ut? Och morfar?'' Undrade jag när mamma började plocka undan disken.
''Vänta! Jag har ett kort på dom, jag kommer snart.''
''Ett kort? Varför har du inte sagt de tidigare!'' ropade jag efter henne i trappen.
Hon kom snabbt tillbaka med ett stort kort på dom, ungefär halva storleken av ett A4 papper. Mormor var jättevacker. Hon såg nästan ut som mamma. Hon hade långt tjockt svart hår , gulbruna ögon, fast mer gult än brunt i dom. Hon stod i en vit lång klänning som såg ut som något från rommar tiden. Den var vit och tajt på överkroppen ner till halva låret ungefär sen var den igenomskinligt vit och tunt tyg som blåste lätt i vinden syntes det på fotot. Hon var verkligen jättevacker ut, jag trodde hon skulle se gammal ut, men hon såg ut att vara 30 år kanske. Då kom jag på, vi Lagunor kan nästan aldrig bli gamla. Morfar hade också kolsvart hår men ljusblå ögon och mörkare i hyn än jag. Inte mycket mörkare, han såg bara ut att ha en mörk solbränna. Han var lång, säkert 185cm lång. Mormor såg ut att var i min längd, 160cm.
''Vad Vackra dom är! När är kortet taget?''
''Igår.''
''Igår? Hur skulle vi då kunna ha kortet?''
''Jag pratade med din mormor, min mamma på den lilla ön när du sov. Hon teleporterade sig hit, jag berättade om dig och att du visste allt. Hon gav mig kortet så du skulle få se dom innan du kom dit eftersom vi ännu inte vet när vi kan åka.''
''Varför väckte du mig inte!? Jag ville träffa henne!''
''Du kommer få träffa henne, det har du mitt ord på.''
''Kan jag få behålla kortet?''
''Självklart.''
Jag gick upp på mitt rum och satte fast det ovanför min säng. Jag satte mig och kollade länge på kortet. Jag ville så gärna träffa dom. Jag undrade hur dom var..
''Älskling, orkar du träna mer? Klockan är visserligen halv fem men...''
''Jag orkar, jag måste ju kunna ett och annat när jag ska dit, eller hur?''
Mamma skrattade bara och la armen om mina axlar så gick vi ut.
''Vad ska jag lära mig nu?'' Frågade jag och kollade ut över havet. Om några timmar skulle det bli solnedgång, jag älskade det.
''Jag ska lära dig lätta saker nu i början. Jag ska lära dig att andas under vatten.''
''Lätta saker? Andas under vatten? Mamma, det är omöjligt.''
''Du kan andas onormalt länge redan nu under vatten. Jag har inte tagit tid på dig, vi simmar ut , ta ett djupt andetag och simma ner under vattenytan så tar jag tid.''
Jag gjorde som hon sa och vi simmade ganska långt ut jag drog ett riktigt djupt andetag och sen sjönk jag sakta ner under det turkosa vattnet.
Jag blundade och försökte fokusera på att inte tappa luften och dra mig upp ur vattnet.
Det simmade vackra, färgglada fiskar förbi mig. Vissa stannade till och kollade på mig och sa; '' Hej Sky, dotter av Heaven. ''
Jag förstod inte varför alla djur började prata med mig nu, förut hade dom inte gjort det. Något djur hade sagt något ord, men jag trodde jag inbillade mig.
Jag började få slut på luft, jag kämpade in i det sista men till slut var jag tvungen att simma upp till ytan.
''29 minuter!'' skrek mamma lyckligt.
''Va? 29 minuter? Det är omöjligt, det kändes som 5 minuter, möjligtvis.''
''Du är duktigare än jag trodde, då kommer inte det här bli svårt för dig.''
Mamma hjälpte mig enda tills solen började gå ner, det var svårt att hålla andan, men hon simmade ner till havsbotten med mig och tog tag i mina händer. Det började lysa om oss och jag fick en konstig annorlunda känsla. Jag fylldes med glädje, livslust, lycka och upprymdhet... Massa olika känslor, bra känslor. Jag öppnade ögonen och märkte att jag kunde öppna munnen och andas in utan att dra en kallsup.
- Jag klarade det! - Tänkte jag.
- Självklart. Jag var tvungen att vänja dig att vara under vatten, minst en timme. När du klarade det så överförde jag livskraften till dig, den hjälper dig nå ditt mål. Den funkar endast inom vår ätt -
- Kan vi.. prata i tankar, som jag kan göra med djuren? -
- Under vattnet. Inte ovanför. -
Det var otroligt. Jag kunde inte tro det här. Jag simmade längre ut, fingertopparna nuddade den vita sanden på bottnen. Mamma simmade några meter efter.
- Sen så ska jag lära dig att simma snabbt under vattnet också. Vissa saker tar längre tid att lära sig , vissa går snabbare. Så bli inte besviken om du inte lär dig allt på en gång. -
Jag vände mig om och nickade.
Jag simmade långt ut i havet, vattnet var turkost, rosa, lila, en aning blågrönt. Det var tusen färger i vattnet, speciellt som nu i solnedgången.
Till slut simmade vi hem när det vart mörkt.
Vi satt på stranden en stund och kollade på stjärnorna.
''Det var otroligt, under vattnet..''
''Du kommer nog bli som mig, jag älskar vatten. När jag var ung bodde jag praktiskt taget under vatten. Jag älskade att simma i havet med alla fiskar. Jag kände mig nästan som en sjöjungfru!'' Skrattade mamma.
''Jag längtar tills jag får komma till Laguna Ocean..'' Suckade jag.
''Du ska snart få åka dit. Snart. Jag saknar också mitt hem.''
♥Cupcakes♥
Hej hej lite random inlägg kanske men här har ni ett recept på cupcakes,älskar dom här! dom är sjukt söta och jätte goda !
du behöver..
100 g smör
2 st ägg
1.5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 dl mjölk
1 st citron, (skalet)
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
Gör så här
1. Gör dig redo
2. Sätt ugnen på 175 grader varmluft om du vill göra stora muffins, och 200 grader varmluft om du vill göra små.
3. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker poröst.
4. Rör ner smält smör, mjölk och rivet citronskal.
5. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och rör ner i smeten.
6. Placera ut pappersformar i en muffinsplåt.
7. Fyll med valfri fyllning.
8. Grädda i mitetn av ugnen cirka 10 minuter eller tills de är gyllenbruna och "torra" inuti. (Provstick med en potatissticka, den ska vara helt torr när när du dragit ut den)
9. Jag sätter alltid mina formar i en muffinsplåt när jag bakar muffins. Utan plåten så flyter pappersformarna ut och de tappar de lätt formen. Med plåten som stöd för formarna får man höga och fina muffins!
10. dekorera dom sött !
Mina favoriter.. (detta är google bilder)
bild från google men när jag gör dom själv ser dom inte precis ut sådär men.. dom är skit goda iaf,Sunday cupcake !
Bunny cupcake.ska göra såna till påsk,skitsöta men jag brukar ha lite annan dekoration på men annars är det gulligt!¨
Hoppas ni gillar lite recept också,kan inte uppdatera så myxket videos på youtube för min mobil är stulen..
// sanna
Babaria Body Cream - Aloe Vera
Hello!
Har inte skrivit ett riktigt inlägg på ungefär.. tusen år? Jag som älskar att skriva liksom. Anyways, sitter just nu och kollar på Glee, har kollat igenom alla sex and the city säsonger redan så.. RIP.
Smörjer samtidigt in mig med en ny favorit, Babaria Body Cream Aloe Vera! Den är totalt underbar! Den är ganska tjock, mer som en body butter men den glider ändå extremt lätt in i huden som en body cream? Den är dock köpt i Tenneriffa! *suck* Finns inte i Sverige. Den luktar jättegott, typ nyduschat och fräscht! Perfekt för skola eller något liknande då man kanske inte vill ha så tunga dofter som Tex. Escadas parfym (som jag ÄLSKAR). Den passar liksom mer för fest och sånna liknande saker. Det är liksom en tung fruktig party doft, Love It. Har haft den, SKA köpa igen! Definitivt!
Det är den jag använder! Går att beställa via internet om ni vill ha den. Ni har mina rekomendationer. Det är 400ML , supermycket. Vet dock inte priset, inte dyr!
XoXo Michelle L - ♥
Har inte skrivit ett riktigt inlägg på ungefär.. tusen år? Jag som älskar att skriva liksom. Anyways, sitter just nu och kollar på Glee, har kollat igenom alla sex and the city säsonger redan så.. RIP.
Smörjer samtidigt in mig med en ny favorit, Babaria Body Cream Aloe Vera! Den är totalt underbar! Den är ganska tjock, mer som en body butter men den glider ändå extremt lätt in i huden som en body cream? Den är dock köpt i Tenneriffa! *suck* Finns inte i Sverige. Den luktar jättegott, typ nyduschat och fräscht! Perfekt för skola eller något liknande då man kanske inte vill ha så tunga dofter som Tex. Escadas parfym (som jag ÄLSKAR). Den passar liksom mer för fest och sånna liknande saker. Det är liksom en tung fruktig party doft, Love It. Har haft den, SKA köpa igen! Definitivt!
Det är den jag använder! Går att beställa via internet om ni vill ha den. Ni har mina rekomendationer. Det är 400ML , supermycket. Vet dock inte priset, inte dyr! XoXo Michelle L - ♥
Gratisbio.se
- Del 5 - Spänning.
- Kapitel 5
''Ska vi åka dit nu?'' Undrade jag och kände mig nervös.
''Nej. Det är alldeles för farligt. Först måste jag träna upp dig. Du måste få komma underfund med dina krafter. Tiden är kommen för din träning att börja. Det kommer bli slitsamt och hårt. Men det är för vår planets bästa.''
''Jag förstår. Men John då? Varför är du ens med honom, mamma?''
''Loon skickade ut vakter efter dig och mig. Dom besökte jorden en gång. Dom är otroliga på att söka efter folk. Dom hittade nästan oss en gång. Men John är släkt med borgmästaren är i SandBay och vi fick skydd dygnet runt i ett helt år. Till sist gav dom upp och åkte tillbaka till Laguna Ocean eller vidare till en annan planet. Jag var tvungen att tacka John på något sätt. Jag älskade aldrig honom. Men att bo med honom betydde beskyd för dig.''
''Så du stod ut med honom endast för min skull?''
''Såklart. Men just nu behöver vi inte John längre. Jag skickar iväg honom.''
''Hur då? Han kommer aldrig vilja åka härifrån, det är hopplöst.''
''Jag har förlorat många av mina krafter. Jag måste återfinna dom igen. Men jag har fortfarande några ess i ärmen.''
Vi simmade in till land igen och smög oss mot husets baksida. Mamma kikade in först.
''Tusan. Det är en doktor och två poliser där.''
''Poliser?'' Frågade jag förskräckt.
''Vi försvann ju. Han spår väl på en hemsk historia om att du rövat bort mig eller något.'' Suckade mamma.
Jag fnittrade till.
''Shh, fönstret står på glänt.'' Sa mamma men kunde inte låta bli att fnittra lite själv.
Vi stod utanför några minuter och jag började känna mig svag i knäna och en aning yr. Jag berättade det för mamma och hon sa att det var normalt eftersom jag fått reda på så mycket otrolig information och saker jag inte kunde drömma om på några minuter bara.
''Vänta här, eller gå till busken och göm dig! Jag kommer snart.''
Jag ifrågasatte inte, utan gick och kurade ihop mig. Jag satt precis så jag kunde se havet. Det började bli solnedgång. Det var jättevackert.
En våg av trötthet sköljde över mig och jag hade plötsligt svårt att hålla ögonen öppna. Jag slumrade till.
Jag vaknade med ett ryck.
''Gumman? Sover du?''
''Öhm.. Jag kände mig så trött och jag...''
''Självklart. Dom är borta nu, jag är ledsen att det tog tid. Jag smög in i sovrummet och bytte kläder. Jag gick ut igen och låtsades precis ha kommit hem. Jag förklarade för dom att allt var okej. Jag fick polisen och doktorerna att åka. Jag gjorde så att John fick minnesförlust. Han minns varken dig eller mig. Jag ringde en taxi och skickade han till sjukhuset.. i Tee Tree.''
''Tee Tree, det är ju 10 mil härifrån!''
''Jag betalde taxi shaffören bra.''
''Vad.. Vad händer nu?''
''Vi går in, jag fixar lite mat. Vi fortsätter som vanligt. Undantaget är att du ska gå in på hårdträning nu för att du ska få dina fulla krafter. Du har mer gåvor än jag trodde du skulle ha vid denna ålder.''
''När fick du dina krafter?''
''För många.. hundra år sedan.''
''Ge dig. När?''
''Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare. Kungaätten av Laguna Ocean är näst intill odödliga.''
''Odödliga? Vad menar du.. hur gammal.. är du?''
''Jag är niohundra år.''
''Niohundra!? Du skämtar med mig? Så vi kan inte dö? Av ålder?''
''Nej. Vart hundrade år så somnar man in och hamnar i.. himlen kan man säga. Där får man göra sitt val , om man vill fortsätta leva. Eller dö.''
''Ingen vill väl dö?''
''Om man lever i flera århundranden , så vill man det efter ett tag.''
''Men resten av folket i Laguna Ocean då? Lever dom lika länge som människor?''
''Nej. Dom blir upp till tvåhundra år. När dom är hundra så ser dom ut som trettio ungefär. När dom är 190 så åldras dom mycket fort, eller det beror på hur dom levt sitt liv. Men runt 190 år så börjar man att se ut att vara uppåt 60 års åldern.''
''Loon då? Hur länge lever han?''
''Han är inte av kungligt blod, så han skulle vara död ungefär nu. Men dom har hittat ett elixir som gör att han lever tio år längre, åt gången.''
''Så du menar.. att jag kan leva i.. flera tusen år?''
''Ja.''
Det här var mycket att ta in.
''Lagunor är svåra att döda.''
''Lagunor?''
''Vårt folkslag. Speciellt oss av kungligt blod. Vi är som mest sårbara när vi är nyfödda upp till din ålder.''
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var stum.
''Jag förstår om det här är mycket att ta in, hjärtat. Vi åker in till stan och tar en stor middag och diskuterar om allt det här. Du måste vara vrålhungrig, du har ju inte ätit en matbit på hela dagen!''
Jag nickade och kände inte förens nu hur hungrig jag var. Klockan var redan 7.
Vi tog bilen in till SandBays centrum. Det fanns gott om resturanger och caféer här.
Vi valde vår favorit. Lonely Island Resturant. Där hade dom bra blandning av mat. Thaimat, china, mexikanskt, äkta amerikanskt, indiskt.. dom hade allt!
Vi fick ett bord direkt, det var inte många där på en måndag kväll.
''Kan jag ta er beställning?'' Frågade servitrisen Wey-weey. Hon var halvkines och halvaustraliensk. Hon kände igen mig och mamma.
''Hmm, det vanliga!'' sa mamma.
''Jag tar också det vanliga, fast istället för currysås till kycklingen, ta jordnöts sås och så ett stort glas jordgubbs bubbeldricka till.''
''Jag tar vatten med is och melon i.'' Sa mamma.
Vi satt tysta en stund och vi hann inte säga mer förens maten kom. Snabbt och gott.
''Så.. Är det något mer du undrar över?'' Frågade mamma och tog en stor tugga av vårrullen.
''Jag har säkert tusen frågor, men jag är hungrig och trött så det står just nu stilla i mitt huvud.'' suckade jag.
''Vi ska besöka Laguna Ocean, snart. Vi gör det i hemlighet, Loon kommer inget veta. Jag vill att du får se din hemplanet. Men inte än. Du måste tränas lite först, så du är förberedd för vad som väntar.''
''Du får Laguna Ocean att låta som en farlig plats.''
''Det var fridfullt innan Loon kom in i bilden. Folk är vänliga och fredliga.. Men också väldigt rädda! Loon är farlig och tvekar inte om han måste döda någon som inte lyder.''
Jag nickade.
Vi fortsatte äta maten i tystnad. Jag ville bara sova ut och låta tankarna få vila. Jag var helt slut. Det hade varit en stor dag. Mycket nytt att ta in.
Efter maten körde vi hem och jag lade mig genast i sängen. Sekunden jag lade huvudet på kudden, så somnade jag.
''Ska vi åka dit nu?'' Undrade jag och kände mig nervös.
''Nej. Det är alldeles för farligt. Först måste jag träna upp dig. Du måste få komma underfund med dina krafter. Tiden är kommen för din träning att börja. Det kommer bli slitsamt och hårt. Men det är för vår planets bästa.''
''Jag förstår. Men John då? Varför är du ens med honom, mamma?''
''Loon skickade ut vakter efter dig och mig. Dom besökte jorden en gång. Dom är otroliga på att söka efter folk. Dom hittade nästan oss en gång. Men John är släkt med borgmästaren är i SandBay och vi fick skydd dygnet runt i ett helt år. Till sist gav dom upp och åkte tillbaka till Laguna Ocean eller vidare till en annan planet. Jag var tvungen att tacka John på något sätt. Jag älskade aldrig honom. Men att bo med honom betydde beskyd för dig.''
''Så du stod ut med honom endast för min skull?''
''Såklart. Men just nu behöver vi inte John längre. Jag skickar iväg honom.''
''Hur då? Han kommer aldrig vilja åka härifrån, det är hopplöst.''
''Jag har förlorat många av mina krafter. Jag måste återfinna dom igen. Men jag har fortfarande några ess i ärmen.''
Vi simmade in till land igen och smög oss mot husets baksida. Mamma kikade in först.
''Tusan. Det är en doktor och två poliser där.''
''Poliser?'' Frågade jag förskräckt.
''Vi försvann ju. Han spår väl på en hemsk historia om att du rövat bort mig eller något.'' Suckade mamma.
Jag fnittrade till.
''Shh, fönstret står på glänt.'' Sa mamma men kunde inte låta bli att fnittra lite själv.
Vi stod utanför några minuter och jag började känna mig svag i knäna och en aning yr. Jag berättade det för mamma och hon sa att det var normalt eftersom jag fått reda på så mycket otrolig information och saker jag inte kunde drömma om på några minuter bara.
''Vänta här, eller gå till busken och göm dig! Jag kommer snart.''
Jag ifrågasatte inte, utan gick och kurade ihop mig. Jag satt precis så jag kunde se havet. Det började bli solnedgång. Det var jättevackert.
En våg av trötthet sköljde över mig och jag hade plötsligt svårt att hålla ögonen öppna. Jag slumrade till.
Jag vaknade med ett ryck.
''Gumman? Sover du?''
''Öhm.. Jag kände mig så trött och jag...''
''Självklart. Dom är borta nu, jag är ledsen att det tog tid. Jag smög in i sovrummet och bytte kläder. Jag gick ut igen och låtsades precis ha kommit hem. Jag förklarade för dom att allt var okej. Jag fick polisen och doktorerna att åka. Jag gjorde så att John fick minnesförlust. Han minns varken dig eller mig. Jag ringde en taxi och skickade han till sjukhuset.. i Tee Tree.''
''Tee Tree, det är ju 10 mil härifrån!''
''Jag betalde taxi shaffören bra.''
''Vad.. Vad händer nu?''
''Vi går in, jag fixar lite mat. Vi fortsätter som vanligt. Undantaget är att du ska gå in på hårdträning nu för att du ska få dina fulla krafter. Du har mer gåvor än jag trodde du skulle ha vid denna ålder.''
''När fick du dina krafter?''
''För många.. hundra år sedan.''
''Ge dig. När?''
''Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare. Kungaätten av Laguna Ocean är näst intill odödliga.''
''Odödliga? Vad menar du.. hur gammal.. är du?''
''Jag är niohundra år.''
''Niohundra!? Du skämtar med mig? Så vi kan inte dö? Av ålder?''
''Nej. Vart hundrade år så somnar man in och hamnar i.. himlen kan man säga. Där får man göra sitt val , om man vill fortsätta leva. Eller dö.''
''Ingen vill väl dö?''
''Om man lever i flera århundranden , så vill man det efter ett tag.''
''Men resten av folket i Laguna Ocean då? Lever dom lika länge som människor?''
''Nej. Dom blir upp till tvåhundra år. När dom är hundra så ser dom ut som trettio ungefär. När dom är 190 så åldras dom mycket fort, eller det beror på hur dom levt sitt liv. Men runt 190 år så börjar man att se ut att vara uppåt 60 års åldern.''
''Loon då? Hur länge lever han?''
''Han är inte av kungligt blod, så han skulle vara död ungefär nu. Men dom har hittat ett elixir som gör att han lever tio år längre, åt gången.''
''Så du menar.. att jag kan leva i.. flera tusen år?''
''Ja.''
Det här var mycket att ta in.
''Lagunor är svåra att döda.''
''Lagunor?''
''Vårt folkslag. Speciellt oss av kungligt blod. Vi är som mest sårbara när vi är nyfödda upp till din ålder.''
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var stum.
''Jag förstår om det här är mycket att ta in, hjärtat. Vi åker in till stan och tar en stor middag och diskuterar om allt det här. Du måste vara vrålhungrig, du har ju inte ätit en matbit på hela dagen!''
Jag nickade och kände inte förens nu hur hungrig jag var. Klockan var redan 7.
Vi tog bilen in till SandBays centrum. Det fanns gott om resturanger och caféer här.
Vi valde vår favorit. Lonely Island Resturant. Där hade dom bra blandning av mat. Thaimat, china, mexikanskt, äkta amerikanskt, indiskt.. dom hade allt!
Vi fick ett bord direkt, det var inte många där på en måndag kväll.
''Kan jag ta er beställning?'' Frågade servitrisen Wey-weey. Hon var halvkines och halvaustraliensk. Hon kände igen mig och mamma.
''Hmm, det vanliga!'' sa mamma.
''Jag tar också det vanliga, fast istället för currysås till kycklingen, ta jordnöts sås och så ett stort glas jordgubbs bubbeldricka till.''
''Jag tar vatten med is och melon i.'' Sa mamma.
Vi satt tysta en stund och vi hann inte säga mer förens maten kom. Snabbt och gott.
''Så.. Är det något mer du undrar över?'' Frågade mamma och tog en stor tugga av vårrullen.
''Jag har säkert tusen frågor, men jag är hungrig och trött så det står just nu stilla i mitt huvud.'' suckade jag.
''Vi ska besöka Laguna Ocean, snart. Vi gör det i hemlighet, Loon kommer inget veta. Jag vill att du får se din hemplanet. Men inte än. Du måste tränas lite först, så du är förberedd för vad som väntar.''
''Du får Laguna Ocean att låta som en farlig plats.''
''Det var fridfullt innan Loon kom in i bilden. Folk är vänliga och fredliga.. Men också väldigt rädda! Loon är farlig och tvekar inte om han måste döda någon som inte lyder.''
Jag nickade.
Vi fortsatte äta maten i tystnad. Jag ville bara sova ut och låta tankarna få vila. Jag var helt slut. Det hade varit en stor dag. Mycket nytt att ta in.
Efter maten körde vi hem och jag lade mig genast i sängen. Sekunden jag lade huvudet på kudden, så somnade jag.
Kapitel 4 - Chockande nyheter.
- Kapitel 4
Jag simmade så fort jag kunde så fort jag nådde stranden sprang jag så snabbt att det kändes som om mina fötter skulle börja brinna. När jag nådde huset så slog jag upp dörren och där satt John med tidningen framför ansiktet.
''Var fan har du varit någonstans?'' Muttrade han.
''Ute. Var är mamma?''
''Trädgården.''
Jag sprang fortast möjligt till baksidan där mamma, mycket riktigt satt långt in bland dom korta träden. Man såg henne knappt.
''Mamma...''
''Jag vet.'' Avbröt hon mig.
''Hur vet...''
''Jag såg dig i havet, med delfinerna. Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag trodde bara att det inte skulle vara snart.''
''Vad är det som händer, mamma? Jag kan prata med dju...''
John kom ut.
''Vad tänkte du säga? Att du kan prata med djur? Lana, vi måste ju skicka iväg henne. Normala människor pratar inte med djur fattar du väl? Din dotter behöver hjälp. Uppenbarligen!''
''Kan du lämna oss ifred, John?'' sa mamma och kollade fortfarande på mig.
''Är det något hemligt ni ska prata om eller? Jag kan väl få höra, jag ringer doktorn i vilket fall.''
''Det är min dotter. Du gör ingenting.''
''Ja men om jag anser att hon är en fara för samhället då?''
''Fara för samhället!?'' skrek jag och reste mig upp.
''Precis. Lana, du vet vad jag menar. Normala sextonåriga flickor beteer sig inte sådär.''
''John, gå! Jag behöver prata med Sky ensam!''
''Fine! Jag går och ringer.''
''Mamma! Jag vill inte åka in på psyket! Jag är inte störd! Jag vet inte vad som händer!'' Sa jag och kände att mina ögon började tåras.
''Lugn, gumman, lugn! Det är inget fel på dig! Kom, följ med mig och prata. Jag ska förklara allting för dig, okej? Vi behöver vara ifred bara ifrån John. Och om han skulle ringa hit socialen, doktorer och jag vet inte allt. Men dom ska inte få tag i dig. Det lovar jag!''
''Vart ska vi gå?''
''Följ med mig bara.''
Hon reste sig upp och sprang emot stranden och slängde sig i vattnet.
''Mamma vi kan väl inte prata i vattnet!?'' skrek jag eftersom hon redan simmat ut.
''Kom!''
Jag gick i vattnet och simmade ut efter henne. Vi simmade snabbt i en kvart och jag började bli andfådd. Vi simmade längs skogskanten, vi kunde inte gå på land för skogen var för tät och kanten var för hög att klättra upp på.
Precis när jag tänkte ropa på mamma så simmade hon runt hörnet av skogskanten och några hundrameter därframme såg jag en liten ö. Samma storlek som vår gård ungefär vilket var lika stort som en vanlig mataffär.
5 minuter senare var vi framme. Mamma kom fram först och vred ur vattnet ur hennes långa hår. Jag satte mig brevid henne och gjorde detsamma.
''Varför är vi så långt borta? Det hade väl räckt med stranden?''
''Du får snart se. Du säger att du hör djuren prata? Du är inte galen. Jag kan också höra djur prata. Hur många olika djursorter kan du prata med?''
''Öhm.. Alla djur under vatten, har börjat höra skogsdjur också.''
''Talar du sanning?''
''Ja, jag lovar. Varför skulle jag ljuga?''
''Det är otroligt. I din ålder är det extremt ovanligt. I vanliga fall ska du kunna prata med enkla djur, till exempel möss med mera. Inte havs djur och skogs djur.''
''Jag ska ju inte kunna prata med djur alls i normala fall! Mamma berätta vad som händer!''
''Du är från ett ovanligt släkte. Extremt ovanligt.''
''Indianerna? Det vet jag redan.''
''Du.. Vi.. Vi är inte ifrån jorden.. gumman. Vi kommer från en planet så långt härifrån att ingen rymdforskare har kunnat hitta oss än. Den plats vi är ifrån kallas för Laguna Ocean. Jag är .. drottning där och du är...''
''Prinsessa?''
''Precis..''
''Men en annan planet.. Mamma jag tror på magi men.. Det här är nästan.. För svårt att tro på! Jag har så många frågor!''
''Jag vet. När du föddes blev det ett inbördeskrig på vår planet. Loon ville ta över min tron. Det vart för farligt att bo där. Han hade många undersåtar som lydde honom strikt. Ingen vågar säga emot honom. Han har otroligt starka krafter. Men dina krafter kommer vara mäktigare än hans. I sinom tid ska vi återvända och återta vår rätta plats!''
''Har jag.. krafter? Och vem.. vem är .. Loon?''
''Ja. Mycket kraftfulla. Dom har varit ''inaktiverade''. Men dom börjar komma tillbaka till dig. Små saker händer. Du kan andas otroligt länge under vatten, du kan hoppa otroliga höjder , springa snabbare än idrottare i OS , du är smidigare än vissa människor som tränat gymnastik i hela deras liv. Men det är bara småsaker mot vad du egentligen kan. Loon.. han är en grym härskare. Han var olyckligt förälskad i mig när vi var yngre. Jag avvisade honom för att jag älskade .. din far. Han blev så arg att han hotade att ta över hela vår planet. Jag trodde aldrig han skulle lyckas. Han var inte.. ledartypen om jag säger så.''
''Min pappa.. Är han kvar.. på planeten? Lever han?''
''Jag är ledsen , älskling. Han dog under kriget. Han var otroligt modig. Han offrade sitt liv för att du skulle få leva i fred och lycka. Han hade besökt jorden när han var barn och visste att det var en bra plats. Han skickade iväg dig och mig.''
''Men hur vet du då att han har dött? Han kanske lever!''
''Nej... Jag är hemskt ledsen. Jag återvände dit för några år sen. Ingen visste om att jag skulle dit. Endast min mor. Ariana. Hon berättade att han dog i svåra skador.''
Jag suckade djupt. Jag hade svårt att andas. Det här var för mycket att ta in. Skulle jag alltså återvända till Laguna Ocean och kriga mot Loon?
Jag simmade så fort jag kunde så fort jag nådde stranden sprang jag så snabbt att det kändes som om mina fötter skulle börja brinna. När jag nådde huset så slog jag upp dörren och där satt John med tidningen framför ansiktet.
''Var fan har du varit någonstans?'' Muttrade han.
''Ute. Var är mamma?''
''Trädgården.''
Jag sprang fortast möjligt till baksidan där mamma, mycket riktigt satt långt in bland dom korta träden. Man såg henne knappt.
''Mamma...''
''Jag vet.'' Avbröt hon mig.
''Hur vet...''
''Jag såg dig i havet, med delfinerna. Jag visste att den här dagen skulle komma. Jag trodde bara att det inte skulle vara snart.''
''Vad är det som händer, mamma? Jag kan prata med dju...''
John kom ut.
''Vad tänkte du säga? Att du kan prata med djur? Lana, vi måste ju skicka iväg henne. Normala människor pratar inte med djur fattar du väl? Din dotter behöver hjälp. Uppenbarligen!''
''Kan du lämna oss ifred, John?'' sa mamma och kollade fortfarande på mig.
''Är det något hemligt ni ska prata om eller? Jag kan väl få höra, jag ringer doktorn i vilket fall.''
''Det är min dotter. Du gör ingenting.''
''Ja men om jag anser att hon är en fara för samhället då?''
''Fara för samhället!?'' skrek jag och reste mig upp.
''Precis. Lana, du vet vad jag menar. Normala sextonåriga flickor beteer sig inte sådär.''
''John, gå! Jag behöver prata med Sky ensam!''
''Fine! Jag går och ringer.''
''Mamma! Jag vill inte åka in på psyket! Jag är inte störd! Jag vet inte vad som händer!'' Sa jag och kände att mina ögon började tåras.
''Lugn, gumman, lugn! Det är inget fel på dig! Kom, följ med mig och prata. Jag ska förklara allting för dig, okej? Vi behöver vara ifred bara ifrån John. Och om han skulle ringa hit socialen, doktorer och jag vet inte allt. Men dom ska inte få tag i dig. Det lovar jag!''
''Vart ska vi gå?''
''Följ med mig bara.''
Hon reste sig upp och sprang emot stranden och slängde sig i vattnet.
''Mamma vi kan väl inte prata i vattnet!?'' skrek jag eftersom hon redan simmat ut.
''Kom!''
Jag gick i vattnet och simmade ut efter henne. Vi simmade snabbt i en kvart och jag började bli andfådd. Vi simmade längs skogskanten, vi kunde inte gå på land för skogen var för tät och kanten var för hög att klättra upp på.
Precis när jag tänkte ropa på mamma så simmade hon runt hörnet av skogskanten och några hundrameter därframme såg jag en liten ö. Samma storlek som vår gård ungefär vilket var lika stort som en vanlig mataffär.
5 minuter senare var vi framme. Mamma kom fram först och vred ur vattnet ur hennes långa hår. Jag satte mig brevid henne och gjorde detsamma.
''Varför är vi så långt borta? Det hade väl räckt med stranden?''
''Du får snart se. Du säger att du hör djuren prata? Du är inte galen. Jag kan också höra djur prata. Hur många olika djursorter kan du prata med?''
''Öhm.. Alla djur under vatten, har börjat höra skogsdjur också.''
''Talar du sanning?''
''Ja, jag lovar. Varför skulle jag ljuga?''
''Det är otroligt. I din ålder är det extremt ovanligt. I vanliga fall ska du kunna prata med enkla djur, till exempel möss med mera. Inte havs djur och skogs djur.''
''Jag ska ju inte kunna prata med djur alls i normala fall! Mamma berätta vad som händer!''
''Du är från ett ovanligt släkte. Extremt ovanligt.''
''Indianerna? Det vet jag redan.''
''Du.. Vi.. Vi är inte ifrån jorden.. gumman. Vi kommer från en planet så långt härifrån att ingen rymdforskare har kunnat hitta oss än. Den plats vi är ifrån kallas för Laguna Ocean. Jag är .. drottning där och du är...''
''Prinsessa?''
''Precis..''
''Men en annan planet.. Mamma jag tror på magi men.. Det här är nästan.. För svårt att tro på! Jag har så många frågor!''
''Jag vet. När du föddes blev det ett inbördeskrig på vår planet. Loon ville ta över min tron. Det vart för farligt att bo där. Han hade många undersåtar som lydde honom strikt. Ingen vågar säga emot honom. Han har otroligt starka krafter. Men dina krafter kommer vara mäktigare än hans. I sinom tid ska vi återvända och återta vår rätta plats!''
''Har jag.. krafter? Och vem.. vem är .. Loon?''
''Ja. Mycket kraftfulla. Dom har varit ''inaktiverade''. Men dom börjar komma tillbaka till dig. Små saker händer. Du kan andas otroligt länge under vatten, du kan hoppa otroliga höjder , springa snabbare än idrottare i OS , du är smidigare än vissa människor som tränat gymnastik i hela deras liv. Men det är bara småsaker mot vad du egentligen kan. Loon.. han är en grym härskare. Han var olyckligt förälskad i mig när vi var yngre. Jag avvisade honom för att jag älskade .. din far. Han blev så arg att han hotade att ta över hela vår planet. Jag trodde aldrig han skulle lyckas. Han var inte.. ledartypen om jag säger så.''
''Min pappa.. Är han kvar.. på planeten? Lever han?''
''Jag är ledsen , älskling. Han dog under kriget. Han var otroligt modig. Han offrade sitt liv för att du skulle få leva i fred och lycka. Han hade besökt jorden när han var barn och visste att det var en bra plats. Han skickade iväg dig och mig.''
''Men hur vet du då att han har dött? Han kanske lever!''
''Nej... Jag är hemskt ledsen. Jag återvände dit för några år sen. Ingen visste om att jag skulle dit. Endast min mor. Ariana. Hon berättade att han dog i svåra skador.''
Jag suckade djupt. Jag hade svårt att andas. Det här var för mycket att ta in. Skulle jag alltså återvända till Laguna Ocean och kriga mot Loon?
Kapitel 3 - Spänningen börjar.
Del 3. Nu kommer det börja hända mer saker. Det låter kanske som en barnbok för barn under fem år. Men jag lovar att det kommer bli mer spännane snart. Tålamod.
- Kapitel 3
Jag gick på den mjuka stigen. Jorden under mina bara fötter var varm. Jag tänkte på Cornelius. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att ha pojkvän. Jag gillade honom. Han var lätt att prata om och inte som dom andra killarna i skolan. Han var snygg dessutom. Han är säkert jätte populär.
Jag följde stigen några kilometer tills jag kom till en enorm ek som jag alltid klättrade upp i. Den stod i utkanten av skogen och den var väldigt hög så jag brukade klättra upp och sitta i toppen av lövverket och kolla ut över havet. Det var nog min favoritplats på hela jorden.
Jag klättrade upp och det tog cirka två minuter. Första gången jag klättrade upp här, då var jag nio och mamma var aldrig livrädd att jag skulle ramla. Hon var alltid lika lugn. Som skogen. Hon brukade klättra upp med mig. Det var tiden innan hon träffade John. Han var minst tio år äldre än henne. Mamma födde mig när hon var fjorton. Jag skulle aldrig kunnat bli mamma vid den åldern. Jag frågade aldrig varför hon inte gjorde abort eller om min pappa. Jag var nöjd med det jag visste. En dag så skulle jag säkert få veta mer. Så mamma var alltså väldigt ung, hon är tjugoåtta nu. John var 45 år. Jag förstod inte vad mamma såg i John. Han var inte hennes stil.
Jag satt i eken några timmar , blundade, tog in solen och andades in den härliga havsluften. Långt ut i till havs såg jag några delfiner hoppa upp ur vattnet och ner igen. Jag kände för en sista simtur innan jag gick hem igen.
Jag flög ner ifrån eken, kändes det som. Sen sprang jag till havet och hoppade i med klänningen på. Jag simmade så långt ut att stranden knappt var synlig längre. Jag dök ner och botten var flera meter ner.
Jag älskade djur. Jag förstod dom och dom förstod mig. Det var som om jag kunde höra deras röster i mitt huvud och jag kunde liksom, prata med dom fast i mitt sinne. Jag hade aldrig sagt det till någon, om John fick reda på det så skulle han skicka iväg mig till psyket.
Några delfiner kom simmandes emot mig och simmade förbi mig flera gånger. Dom ville leka.
Jag simmade upp till ytan och skrattade åt dom.
- Sky -
Jag andades djupt. Kunde jag verkligen höra dom, på riktigt? Jag har alltid varit osäker. Alla gånger jag hört ''röster'' så har jag skyndat mig därifrån så fort som möjligt och försökt förtränga det.
- Hör jag verkligen er? - Tänkte jag.
- Ja. Vi är delfinerna Oceana , Atheen och Blue. Du är dotter till Heaven. -
Jag kunde verkligen komunicera med djur...
- Ehm, Heaven? Min mamma heter Lana. -
- Hon vet inte om det än , Blue - Mumlade den ena delfinen till den andra.
- Vet om vad? - Frågade jag och kände pulsen sticka iväg.
- Laguna Ocean, låter det bekant? - Frågade delfinen som jag antog var Oceana.
- Laguna Ocen? Menar du Laguna Beach? Någon stad i någon delstat här? -
- Laguna Ocean ligger inte på denna planet. -
Jag fick svårt att andas. Varför skulle dom egentligen ljuga? Jag trodde dom. Delfiner var fredliga djur och jag kunde prata med dom. Ingenting kändes omöjligt längre. Magi fanns kanske trots allt?
- Jag har .. inte hört talas om... -
- Simma tillbaka, gå hem. Prata med din mamma. Tiden är inne. -
- För vad?! -
Sen simmade delfinerna iväg.
- Kapitel 3
Jag gick på den mjuka stigen. Jorden under mina bara fötter var varm. Jag tänkte på Cornelius. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att ha pojkvän. Jag gillade honom. Han var lätt att prata om och inte som dom andra killarna i skolan. Han var snygg dessutom. Han är säkert jätte populär.
Jag följde stigen några kilometer tills jag kom till en enorm ek som jag alltid klättrade upp i. Den stod i utkanten av skogen och den var väldigt hög så jag brukade klättra upp och sitta i toppen av lövverket och kolla ut över havet. Det var nog min favoritplats på hela jorden.
Jag klättrade upp och det tog cirka två minuter. Första gången jag klättrade upp här, då var jag nio och mamma var aldrig livrädd att jag skulle ramla. Hon var alltid lika lugn. Som skogen. Hon brukade klättra upp med mig. Det var tiden innan hon träffade John. Han var minst tio år äldre än henne. Mamma födde mig när hon var fjorton. Jag skulle aldrig kunnat bli mamma vid den åldern. Jag frågade aldrig varför hon inte gjorde abort eller om min pappa. Jag var nöjd med det jag visste. En dag så skulle jag säkert få veta mer. Så mamma var alltså väldigt ung, hon är tjugoåtta nu. John var 45 år. Jag förstod inte vad mamma såg i John. Han var inte hennes stil.
Jag satt i eken några timmar , blundade, tog in solen och andades in den härliga havsluften. Långt ut i till havs såg jag några delfiner hoppa upp ur vattnet och ner igen. Jag kände för en sista simtur innan jag gick hem igen.
Jag flög ner ifrån eken, kändes det som. Sen sprang jag till havet och hoppade i med klänningen på. Jag simmade så långt ut att stranden knappt var synlig längre. Jag dök ner och botten var flera meter ner.
Jag älskade djur. Jag förstod dom och dom förstod mig. Det var som om jag kunde höra deras röster i mitt huvud och jag kunde liksom, prata med dom fast i mitt sinne. Jag hade aldrig sagt det till någon, om John fick reda på det så skulle han skicka iväg mig till psyket.
Några delfiner kom simmandes emot mig och simmade förbi mig flera gånger. Dom ville leka.
Jag simmade upp till ytan och skrattade åt dom.
- Sky -
Jag andades djupt. Kunde jag verkligen höra dom, på riktigt? Jag har alltid varit osäker. Alla gånger jag hört ''röster'' så har jag skyndat mig därifrån så fort som möjligt och försökt förtränga det.
- Hör jag verkligen er? - Tänkte jag.
- Ja. Vi är delfinerna Oceana , Atheen och Blue. Du är dotter till Heaven. -
Jag kunde verkligen komunicera med djur...
- Ehm, Heaven? Min mamma heter Lana. -
- Hon vet inte om det än , Blue - Mumlade den ena delfinen till den andra.
- Vet om vad? - Frågade jag och kände pulsen sticka iväg.
- Laguna Ocean, låter det bekant? - Frågade delfinen som jag antog var Oceana.
- Laguna Ocen? Menar du Laguna Beach? Någon stad i någon delstat här? -
- Laguna Ocean ligger inte på denna planet. -
Jag fick svårt att andas. Varför skulle dom egentligen ljuga? Jag trodde dom. Delfiner var fredliga djur och jag kunde prata med dom. Ingenting kändes omöjligt längre. Magi fanns kanske trots allt?
- Jag har .. inte hört talas om... -
- Simma tillbaka, gå hem. Prata med din mamma. Tiden är inne. -
- För vad?! -
Sen simmade delfinerna iväg.
12.28 - Torsdag - 12-01-2012
Godmorgon.
Eller ja, det är typ lunch nu.
Har inte gjort någonting hittills. Typ tvättat ansiktet m.m
Efter skolan så kommer Sanna och ska hämta en påse med lite småsaker , sen skulle hon på möte och SEN blir det kupolen. Förhoppningsvis shopping.
Blev inget långt inlägg, men vet inte vad jag ska skriva på en hädelselös dag som denna! Haha.
Pusss - Miichelle
Eller ja, det är typ lunch nu.
Har inte gjort någonting hittills. Typ tvättat ansiktet m.m
Efter skolan så kommer Sanna och ska hämta en påse med lite småsaker , sen skulle hon på möte och SEN blir det kupolen. Förhoppningsvis shopping.
Blev inget långt inlägg, men vet inte vad jag ska skriva på en hädelselös dag som denna! Haha.
Pusss - Miichelle
- Kapitel 2 - Blandning mellan alla Genrer.
Här kommer Del 2 av min kommande fantasy berättlse. Kan berätta lite kort att den kommer handla om kärlek, fantasy, skräck o ja. Det kommer vara en ganska stor blandning mellan alla genrer. Hope You EnjoY.
- Kapitel 2
Jag hoppade ner från eken och landade med fötterna mjukt i gräset. Min idrotts lärare Ms.Hopkins tyckte att jag skulle börja på gymnastik eller något liknande för att jag var så smidig. Men sånt intresserade mig inte. Jag hade aldrig tyckt jag var speciellt duktig på någonting. Smidig? Ja, det kanske jag var. Men jag gick efter min ''instinkt''. Jag gjorde som jag kände. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Vilket kanske inte var så bra alla gånger. Men om jag gjorde illa mig så läkte mina skador otroligt snabbt. Läkare var alltid förundrade över mig. Dom ville ta blod ifrån mig och se vad i mitt blod eller i min kropp som gjorde att en skada som skulle vanligtvis ta en månad att läka tog ungefär 3 dagar för mig. Det blev bara bättre och bättre dessutom. Förut tog det upp till en vecka. Snart kanske jag skulle vara oslagbar tänkte jag lustigt för mig själv. Jag trodde det hade något med mitt indian blod att göra, kanske? Indianer hade ju många ritualer för sig. Jag trodde absolut på magi. Världen skulle vara så tråkig annars.
Jag sprang med lätta steg längs stranden mot skogen. Sanden hade redan värmts upp av morgon solen. Vågorna spolade upp långt över stranden. Jag sprang så snabbt att blundade och trodde jag flög. Jag stannade upp och kände den salta havsdoften. Jag kollade ut mot havet. Vattnet var turkost och glittrade i den tidiga morgonsolen. Jag drog av mig klänning och sprang ut i vattnet. Jag simmade långt ut tills jag kom till djupare vatten och så dök jag ner. Det var fullt med färg glada fiskar som simmade runt. Jag dök djupare tills jag kunde nudda den vita sanden med händerna. Allt var så fridfullt i vattnet. Jag älskade havet lika mycket som skogarna. Jag var duktig på att hålla andan och kunde vara under vatten ovanligt länge innan jag började tappa luften. Jag blev bara bättre och bättre.
Plötsligt kände jag ett par händer greppa runt min midja. Jag sprattlade till och blev plötsligt uppdragen till ytan.
''Är du okej?'' sa rösten andfått.
''Vad håller du på med!?'' skrek jag och slet mig loss från greppet.
Jag vände mig om och där var en kille. Han hade kort svart hår och ljusblå ögon och lika mörk hy som jag ungefär.
''Men..men.. du drunknade och jag...''
''Drunknade? Jag simmade under vattnet bara!''
''Men jag såg när du sprang i vattnet och sen när du dök. Du var under vattnet i mer än fem minuter, jag...''
''Jag är duktig att hålla andan.'' sa jag och simmade in mot land.
Jag gick oblygt upp ur vattnet , spritt språngande naken. Jag drog på mig klänning så att den blev igenomblöt. Jag som ville soltorka tänkte jag.
Killen kollade blygt ner i marken.
''Ja, ehm..'' Harklade han sig.
''Jag är okej, jag lovar. Jag dök bara.''
''Du är väldigt duktig på att hålla andan.. Vad heter du?'' frågade han och hans kinder blossade fortfarande röda och han sneglade ner i sanden fortfarande.
''Sky. Sky Laguna. Och du?''
''Fint namn.. Ehm jag heter Cornelius Ocean.''
''Fint efternamn.'' Mumlade jag och ville helst fortsätta till skogen.
''Såå.. Bor du i närheten?''
Jag pekade bortåt huset.
''Jaha oj, nära. Jag bor på andra sidan skogen. Eller ja , du vet genvägen som man tar för att komma förbi skogen. Där bor jag.''
''I herrgården?''
''Precis.''
Hm, rik kille med andra ord.
''Jag .. ska nog gå..'' sa jag och pekade mot skogen.
''Öhm jaha .. jag ska också hem så vi kan ta .. samma väg?''
Fan. Jag ville inte ta sällskap. Jaja, My misstake tänkte jag bara.
''Sure!''
Vi gick tysta några minuter. Sen bröt Cornelius tystnaden.
''Hur gammal är du?''
''Sexton. Du själv?''
''Sjutton, går andra ring i gymnasiet. Vilket gymnasium går du i?''
''Jag har hoppat av. Jag har viktigare saker än skolan för mig.'' Svarade jag ärligt.
Samtalet flöt på tills han skulle vika av på stigen och gå hem.
''Jo, Sky.. Jag undrade, skulle jag kunna få ditt nummer? Jag menar det var ju kul att snacka .. och så..''
''Jo. Skriv ner det i mobilen om du har den med dig?''
''Ja , okej. Har den här.''
Jag gav han mitt nummer, sen skiljdes vi åt och jag fortsatte in i skogen med en ovanlig lyckokänsla i magen.
- Kapitel 2
Jag hoppade ner från eken och landade med fötterna mjukt i gräset. Min idrotts lärare Ms.Hopkins tyckte att jag skulle börja på gymnastik eller något liknande för att jag var så smidig. Men sånt intresserade mig inte. Jag hade aldrig tyckt jag var speciellt duktig på någonting. Smidig? Ja, det kanske jag var. Men jag gick efter min ''instinkt''. Jag gjorde som jag kände. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Vilket kanske inte var så bra alla gånger. Men om jag gjorde illa mig så läkte mina skador otroligt snabbt. Läkare var alltid förundrade över mig. Dom ville ta blod ifrån mig och se vad i mitt blod eller i min kropp som gjorde att en skada som skulle vanligtvis ta en månad att läka tog ungefär 3 dagar för mig. Det blev bara bättre och bättre dessutom. Förut tog det upp till en vecka. Snart kanske jag skulle vara oslagbar tänkte jag lustigt för mig själv. Jag trodde det hade något med mitt indian blod att göra, kanske? Indianer hade ju många ritualer för sig. Jag trodde absolut på magi. Världen skulle vara så tråkig annars.
Jag sprang med lätta steg längs stranden mot skogen. Sanden hade redan värmts upp av morgon solen. Vågorna spolade upp långt över stranden. Jag sprang så snabbt att blundade och trodde jag flög. Jag stannade upp och kände den salta havsdoften. Jag kollade ut mot havet. Vattnet var turkost och glittrade i den tidiga morgonsolen. Jag drog av mig klänning och sprang ut i vattnet. Jag simmade långt ut tills jag kom till djupare vatten och så dök jag ner. Det var fullt med färg glada fiskar som simmade runt. Jag dök djupare tills jag kunde nudda den vita sanden med händerna. Allt var så fridfullt i vattnet. Jag älskade havet lika mycket som skogarna. Jag var duktig på att hålla andan och kunde vara under vatten ovanligt länge innan jag började tappa luften. Jag blev bara bättre och bättre.
Plötsligt kände jag ett par händer greppa runt min midja. Jag sprattlade till och blev plötsligt uppdragen till ytan.
''Är du okej?'' sa rösten andfått.
''Vad håller du på med!?'' skrek jag och slet mig loss från greppet.
Jag vände mig om och där var en kille. Han hade kort svart hår och ljusblå ögon och lika mörk hy som jag ungefär.
''Men..men.. du drunknade och jag...''
''Drunknade? Jag simmade under vattnet bara!''
''Men jag såg när du sprang i vattnet och sen när du dök. Du var under vattnet i mer än fem minuter, jag...''
''Jag är duktig att hålla andan.'' sa jag och simmade in mot land.
Jag gick oblygt upp ur vattnet , spritt språngande naken. Jag drog på mig klänning så att den blev igenomblöt. Jag som ville soltorka tänkte jag.
Killen kollade blygt ner i marken.
''Ja, ehm..'' Harklade han sig.
''Jag är okej, jag lovar. Jag dök bara.''
''Du är väldigt duktig på att hålla andan.. Vad heter du?'' frågade han och hans kinder blossade fortfarande röda och han sneglade ner i sanden fortfarande.
''Sky. Sky Laguna. Och du?''
''Fint namn.. Ehm jag heter Cornelius Ocean.''
''Fint efternamn.'' Mumlade jag och ville helst fortsätta till skogen.
''Såå.. Bor du i närheten?''
Jag pekade bortåt huset.
''Jaha oj, nära. Jag bor på andra sidan skogen. Eller ja , du vet genvägen som man tar för att komma förbi skogen. Där bor jag.''
''I herrgården?''
''Precis.''
Hm, rik kille med andra ord.
''Jag .. ska nog gå..'' sa jag och pekade mot skogen.
''Öhm jaha .. jag ska också hem så vi kan ta .. samma väg?''
Fan. Jag ville inte ta sällskap. Jaja, My misstake tänkte jag bara.
''Sure!''
Vi gick tysta några minuter. Sen bröt Cornelius tystnaden.
''Hur gammal är du?''
''Sexton. Du själv?''
''Sjutton, går andra ring i gymnasiet. Vilket gymnasium går du i?''
''Jag har hoppat av. Jag har viktigare saker än skolan för mig.'' Svarade jag ärligt.
Samtalet flöt på tills han skulle vika av på stigen och gå hem.
''Jo, Sky.. Jag undrade, skulle jag kunna få ditt nummer? Jag menar det var ju kul att snacka .. och så..''
''Jo. Skriv ner det i mobilen om du har den med dig?''
''Ja , okej. Har den här.''
Jag gav han mitt nummer, sen skiljdes vi åt och jag fortsatte in i skogen med en ovanlig lyckokänsla i magen.
- Kapitel 2 - Blandning mellan alla Genrer.
Här kommer Del 2 av min kommande fantasy berättlse. Kan berätta lite kort att den kommer handla om kärlek, fantasy, skräck o ja. Det kommer vara en ganska stor blandning mellan alla genrer. Hope You EnjoY.
- Kapitel 2
Jag hoppade ner från eken och landade med fötterna mjukt i gräset. Min idrotts lärare Ms.Hopkins tyckte att jag skulle börja på gymnastik eller något liknande för att jag var så smidig. Men sånt intresserade mig inte. Jag hade aldrig tyckt jag var speciellt duktig på någonting. Smidig? Ja, det kanske jag var. Men jag gick efter min ''instinkt''. Jag gjorde som jag kände. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Vilket kanske inte var så bra alla gånger. Men om jag gjorde illa mig så läkte mina skador otroligt snabbt. Läkare var alltid förundrade över mig. Dom ville ta blod ifrån mig och se vad i mitt blod eller i min kropp som gjorde att en skada som skulle vanligtvis ta en månad att läka tog ungefär 3 dagar för mig. Det blev bara bättre och bättre dessutom. Förut tog det upp till en vecka. Snart kanske jag skulle vara oslagbar tänkte jag lustigt för mig själv. Jag trodde det hade något med mitt indian blod att göra, kanske? Indianer hade ju många ritualer för sig. Jag trodde absolut på magi. Världen skulle vara så tråkig annars.
Jag sprang med lätta steg längs stranden mot skogen. Sanden hade redan värmts upp av morgon solen. Vågorna spolade upp långt över stranden. Jag sprang så snabbt att blundade och trodde jag flög. Jag stannade upp och kände den salta havsdoften. Jag kollade ut mot havet. Vattnet var turkost och glittrade i den tidiga morgonsolen. Jag drog av mig klänning och sprang ut i vattnet. Jag simmade långt ut tills jag kom till djupare vatten och så dök jag ner. Det var fullt med färg glada fiskar som simmade runt. Jag dök djupare tills jag kunde nudda den vita sanden med händerna. Allt var så fridfullt i vattnet. Jag älskade havet lika mycket som skogarna. Jag var duktig på att hålla andan och kunde vara under vatten ovanligt länge innan jag började tappa luften. Jag blev bara bättre och bättre.
Plötsligt kände jag ett par händer greppa runt min midja. Jag sprattlade till och blev plötsligt uppdragen till ytan.
''Är du okej?'' sa rösten andfått.
''Vad håller du på med!?'' skrek jag och slet mig loss från greppet.
Jag vände mig om och där var en kille. Han hade kort svart hår och ljusblå ögon och lika mörk hy som jag ungefär.
''Men..men.. du drunknade och jag...''
''Drunknade? Jag simmade under vattnet bara!''
''Men jag såg när du sprang i vattnet och sen när du dök. Du var under vattnet i mer än fem minuter, jag...''
''Jag är duktig att hålla andan.'' sa jag och simmade in mot land.
Jag gick oblygt upp ur vattnet , spritt språngande naken. Jag drog på mig klänning så att den blev igenomblöt. Jag som ville soltorka tänkte jag.
Killen kollade blygt ner i marken.
''Ja, ehm..'' Harklade han sig.
''Jag är okej, jag lovar. Jag dök bara.''
''Du är väldigt duktig på att hålla andan.. Vad heter du?'' frågade han och hans kinder blossade fortfarande röda och han sneglade ner i sanden fortfarande.
''Sky. Sky Laguna. Och du?''
''Fint namn.. Ehm jag heter Cornelius Ocean.''
''Fint efternamn.'' Mumlade jag och ville helst fortsätta till skogen.
''Såå.. Bor du i närheten?''
Jag pekade bortåt huset.
''Jaha oj, nära. Jag bor på andra sidan skogen. Eller ja , du vet genvägen som man tar för att komma förbi skogen. Där bor jag.''
''I herrgården?''
''Precis.''
Hm, rik kille med andra ord.
''Jag .. ska nog gå..'' sa jag och pekade mot skogen.
''Öhm jaha .. jag ska också hem så vi kan ta .. samma väg?''
Fan. Jag ville inte ta sällskap. Jaja, My misstake tänkte jag bara.
''Sure!''
Vi gick tysta några minuter. Sen bröt Cornelius tystnaden.
''Hur gammal är du?''
''Sexton. Du själv?''
''Sjutton, går andra ring i gymnasiet. Vilket gymnasium går du i?''
''Jag har hoppat av. Jag har viktigare saker än skolan för mig.'' Svarade jag ärligt.
Samtalet flöt på tills han skulle vika av på stigen och gå hem.
''Jo, Sky.. Jag undrade, skulle jag kunna få ditt nummer? Jag menar det var ju kul att snacka .. och så..''
''Jo. Skriv ner det i mobilen om du har den med dig?''
''Ja , okej. Har den här.''
Jag gav han mitt nummer, sen skiljdes vi åt och jag fortsatte in i skogen med en ovanlig lyckokänsla i magen.
- Kapitel 2
Jag hoppade ner från eken och landade med fötterna mjukt i gräset. Min idrotts lärare Ms.Hopkins tyckte att jag skulle börja på gymnastik eller något liknande för att jag var så smidig. Men sånt intresserade mig inte. Jag hade aldrig tyckt jag var speciellt duktig på någonting. Smidig? Ja, det kanske jag var. Men jag gick efter min ''instinkt''. Jag gjorde som jag kände. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Vilket kanske inte var så bra alla gånger. Men om jag gjorde illa mig så läkte mina skador otroligt snabbt. Läkare var alltid förundrade över mig. Dom ville ta blod ifrån mig och se vad i mitt blod eller i min kropp som gjorde att en skada som skulle vanligtvis ta en månad att läka tog ungefär 3 dagar för mig. Det blev bara bättre och bättre dessutom. Förut tog det upp till en vecka. Snart kanske jag skulle vara oslagbar tänkte jag lustigt för mig själv. Jag trodde det hade något med mitt indian blod att göra, kanske? Indianer hade ju många ritualer för sig. Jag trodde absolut på magi. Världen skulle vara så tråkig annars.
Jag sprang med lätta steg längs stranden mot skogen. Sanden hade redan värmts upp av morgon solen. Vågorna spolade upp långt över stranden. Jag sprang så snabbt att blundade och trodde jag flög. Jag stannade upp och kände den salta havsdoften. Jag kollade ut mot havet. Vattnet var turkost och glittrade i den tidiga morgonsolen. Jag drog av mig klänning och sprang ut i vattnet. Jag simmade långt ut tills jag kom till djupare vatten och så dök jag ner. Det var fullt med färg glada fiskar som simmade runt. Jag dök djupare tills jag kunde nudda den vita sanden med händerna. Allt var så fridfullt i vattnet. Jag älskade havet lika mycket som skogarna. Jag var duktig på att hålla andan och kunde vara under vatten ovanligt länge innan jag började tappa luften. Jag blev bara bättre och bättre.
Plötsligt kände jag ett par händer greppa runt min midja. Jag sprattlade till och blev plötsligt uppdragen till ytan.
''Är du okej?'' sa rösten andfått.
''Vad håller du på med!?'' skrek jag och slet mig loss från greppet.
Jag vände mig om och där var en kille. Han hade kort svart hår och ljusblå ögon och lika mörk hy som jag ungefär.
''Men..men.. du drunknade och jag...''
''Drunknade? Jag simmade under vattnet bara!''
''Men jag såg när du sprang i vattnet och sen när du dök. Du var under vattnet i mer än fem minuter, jag...''
''Jag är duktig att hålla andan.'' sa jag och simmade in mot land.
Jag gick oblygt upp ur vattnet , spritt språngande naken. Jag drog på mig klänning så att den blev igenomblöt. Jag som ville soltorka tänkte jag.
Killen kollade blygt ner i marken.
''Ja, ehm..'' Harklade han sig.
''Jag är okej, jag lovar. Jag dök bara.''
''Du är väldigt duktig på att hålla andan.. Vad heter du?'' frågade han och hans kinder blossade fortfarande röda och han sneglade ner i sanden fortfarande.
''Sky. Sky Laguna. Och du?''
''Fint namn.. Ehm jag heter Cornelius Ocean.''
''Fint efternamn.'' Mumlade jag och ville helst fortsätta till skogen.
''Såå.. Bor du i närheten?''
Jag pekade bortåt huset.
''Jaha oj, nära. Jag bor på andra sidan skogen. Eller ja , du vet genvägen som man tar för att komma förbi skogen. Där bor jag.''
''I herrgården?''
''Precis.''
Hm, rik kille med andra ord.
''Jag .. ska nog gå..'' sa jag och pekade mot skogen.
''Öhm jaha .. jag ska också hem så vi kan ta .. samma väg?''
Fan. Jag ville inte ta sällskap. Jaja, My misstake tänkte jag bara.
''Sure!''
Vi gick tysta några minuter. Sen bröt Cornelius tystnaden.
''Hur gammal är du?''
''Sexton. Du själv?''
''Sjutton, går andra ring i gymnasiet. Vilket gymnasium går du i?''
''Jag har hoppat av. Jag har viktigare saker än skolan för mig.'' Svarade jag ärligt.
Samtalet flöt på tills han skulle vika av på stigen och gå hem.
''Jo, Sky.. Jag undrade, skulle jag kunna få ditt nummer? Jag menar det var ju kul att snacka .. och så..''
''Jo. Skriv ner det i mobilen om du har den med dig?''
''Ja , okej. Har den här.''
Jag gav han mitt nummer, sen skiljdes vi åt och jag fortsatte in i skogen med en ovanlig lyckokänsla i magen.
Spännande Berättelse - Början av Kapitel 1
Råkade radera den förra. Omformaterade min dator. Så jag började om på en helt ny historia. Det här är första delen. Hope You Enjoy It! - Michelle
- Kapitel 1
Jag vaknade tidigt en morgon. Lika tidigt som alla morgnar. Jag var inte personen som sov länge eller mycket heller för den delen. Så länge jag kunde minnas så har jag aldrig sovit mycket. Jag kunde lägga mig ett på natten och vakna klockan sex och vara klarvaken och inte det minsta trött. Det var som att jag inte behövde sömn. Helst ville jag vara vaken dygnet runt. Men det tillät inte min mamma.
Min låtsaspappa John, han trodde jag hade ADHD på grund av det. Vi hade ringt doktorer och gjort tester men dom kunde inte finna något fel med mig. John fortsatte ringa. Ibland kändes det som att han gjorde det med flit för att han ville att det skulle vara något fel på mig. Jag avskydde verkligen honom.
Jag satte ner fötterna på det svala trägolvet i mitt lilla rum. Fönstret stod på glänt och sval luft fläktade in. Här i Sunbay var det sommar året runt. Jag älskade värmen. Det var alltid varmt och skönt. Vi bodde i ett litet hus vi stranden, en kilometer bort låg skogen. Mitt favoritställe. Skogen var flera mil lång. En av dom största skogarna i vår delstat. Trädan var gigantiska, mammut träd kallades dom. Det fanns även ekar och många fler olika träd. Naturen farsinerade mig.
Jag hade precis fyllt sexton. Jag hade gått ur nian och valde att inte fortsätta i gymnasiet. John tyckte jag var korkad. Mamma accepterade det. Konstigt nog.
Jag gillade inte skolan. Det var inte själva skolan som var problemet , jag tyckte om att lära mig saker. Men det kändes inte tillräckligt. Jag hade heller inga vänner. Absolut inte en enda. Jag förstod inte. Visserligen gjorde jag väl det. Tjejerna var mest svartsjuka hade jag kommit fram till. Dom trodde att jag skulle stjäla deras pojkvänner eftersom killarna var intresserade av mig. Jag visste att jag inte var ful, men jag tyckte inte att jag var oerhört vacker heller. Jag såg någorlunda ut. Jag hade svart hår som gick enda ner till midjan. Tjockt kolsvart, rakt hår. Mina ögon var gulbruna. Väldigt annorlunda ögon hade jag faktiskt. Dom var väldigt ljusbruna och det var mer gult än brunt i dom. Folk sa att jag hade kattfärgade ögon. Jag hade täta tjockaögonfransar , fyllig mun. Min hy var inte väldigt ljus som dom flesta i skolan. Den var inte heller mörk. Den var mer solbränd. Ungefär som om jag solat hela sommaren och blivit brun på grund av det. Min mamma var likadan. Hon hade indian ursprung. Jag hade dock aldrig träffat någon i min släkt. Jag hade heller aldrig träffat min riktiga pappa. Men det behövde jag inte heller. Min mamma räckte gott och väl.
Jag drog på mig en vit kort klänning och borstade snabbt igenom håret. Jag öppnade fönstret och hoppade ut. Mitt rum låg på andra våningen men det stod en ek utanför dom jag brukade hoppa ut i, John sa att jag skulle slå ihjäl mig. Men jag var säker på vad jag gjorde. Jag älskade naturen, att känna mig fri.
- Kapitel 1
Jag vaknade tidigt en morgon. Lika tidigt som alla morgnar. Jag var inte personen som sov länge eller mycket heller för den delen. Så länge jag kunde minnas så har jag aldrig sovit mycket. Jag kunde lägga mig ett på natten och vakna klockan sex och vara klarvaken och inte det minsta trött. Det var som att jag inte behövde sömn. Helst ville jag vara vaken dygnet runt. Men det tillät inte min mamma.
Min låtsaspappa John, han trodde jag hade ADHD på grund av det. Vi hade ringt doktorer och gjort tester men dom kunde inte finna något fel med mig. John fortsatte ringa. Ibland kändes det som att han gjorde det med flit för att han ville att det skulle vara något fel på mig. Jag avskydde verkligen honom.
Jag satte ner fötterna på det svala trägolvet i mitt lilla rum. Fönstret stod på glänt och sval luft fläktade in. Här i Sunbay var det sommar året runt. Jag älskade värmen. Det var alltid varmt och skönt. Vi bodde i ett litet hus vi stranden, en kilometer bort låg skogen. Mitt favoritställe. Skogen var flera mil lång. En av dom största skogarna i vår delstat. Trädan var gigantiska, mammut träd kallades dom. Det fanns även ekar och många fler olika träd. Naturen farsinerade mig.
Jag hade precis fyllt sexton. Jag hade gått ur nian och valde att inte fortsätta i gymnasiet. John tyckte jag var korkad. Mamma accepterade det. Konstigt nog.
Jag gillade inte skolan. Det var inte själva skolan som var problemet , jag tyckte om att lära mig saker. Men det kändes inte tillräckligt. Jag hade heller inga vänner. Absolut inte en enda. Jag förstod inte. Visserligen gjorde jag väl det. Tjejerna var mest svartsjuka hade jag kommit fram till. Dom trodde att jag skulle stjäla deras pojkvänner eftersom killarna var intresserade av mig. Jag visste att jag inte var ful, men jag tyckte inte att jag var oerhört vacker heller. Jag såg någorlunda ut. Jag hade svart hår som gick enda ner till midjan. Tjockt kolsvart, rakt hår. Mina ögon var gulbruna. Väldigt annorlunda ögon hade jag faktiskt. Dom var väldigt ljusbruna och det var mer gult än brunt i dom. Folk sa att jag hade kattfärgade ögon. Jag hade täta tjockaögonfransar , fyllig mun. Min hy var inte väldigt ljus som dom flesta i skolan. Den var inte heller mörk. Den var mer solbränd. Ungefär som om jag solat hela sommaren och blivit brun på grund av det. Min mamma var likadan. Hon hade indian ursprung. Jag hade dock aldrig träffat någon i min släkt. Jag hade heller aldrig träffat min riktiga pappa. Men det behövde jag inte heller. Min mamma räckte gott och väl.
Jag drog på mig en vit kort klänning och borstade snabbt igenom håret. Jag öppnade fönstret och hoppade ut. Mitt rum låg på andra våningen men det stod en ek utanför dom jag brukade hoppa ut i, John sa att jag skulle slå ihjäl mig. Men jag var säker på vad jag gjorde. Jag älskade naturen, att känna mig fri.
Todays Outfit.
Hello.
Nu är man på bättre humör , några dagar senare! Haha.
Har precis fixat mig och ska strax gå ut med Sanna. Ska även ge mami , Peter och Sebbe några försenade julklappar! Ops. ♥ En aning late.
Önskar jag hade kamera så jag kunde göra '' Dagens Outfit '' . Men kan beskriva den.
Nu är man på bättre humör , några dagar senare! Haha.
Har precis fixat mig och ska strax gå ut med Sanna. Ska även ge mami , Peter och Sebbe några försenade julklappar! Ops. ♥ En aning late.
Önskar jag hade kamera så jag kunde göra '' Dagens Outfit '' . Men kan beskriva den.
- Vit blus med spets detaljer och knappar. Går ungefär ner till halva låret.
- Mörkgråa tunna leggings med stickade detaljer.
- Grön topp under den vita blusen för att den är rätt igenomskinlig haha.
- Smink: Ljus rosa/vit ögonskugga med svart eyeliner + mascara + ljus beiga läppar.
Låter mysko. Ser bättre ut när man ser helheten!
Puss - ML. ♥
