- Del 5 - Spänning.
- Kapitel 5
''Ska vi åka dit nu?'' Undrade jag och kände mig nervös.
''Nej. Det är alldeles för farligt. Först måste jag träna upp dig. Du måste få komma underfund med dina krafter. Tiden är kommen för din träning att börja. Det kommer bli slitsamt och hårt. Men det är för vår planets bästa.''
''Jag förstår. Men John då? Varför är du ens med honom, mamma?''
''Loon skickade ut vakter efter dig och mig. Dom besökte jorden en gång. Dom är otroliga på att söka efter folk. Dom hittade nästan oss en gång. Men John är släkt med borgmästaren är i SandBay och vi fick skydd dygnet runt i ett helt år. Till sist gav dom upp och åkte tillbaka till Laguna Ocean eller vidare till en annan planet. Jag var tvungen att tacka John på något sätt. Jag älskade aldrig honom. Men att bo med honom betydde beskyd för dig.''
''Så du stod ut med honom endast för min skull?''
''Såklart. Men just nu behöver vi inte John längre. Jag skickar iväg honom.''
''Hur då? Han kommer aldrig vilja åka härifrån, det är hopplöst.''
''Jag har förlorat många av mina krafter. Jag måste återfinna dom igen. Men jag har fortfarande några ess i ärmen.''
Vi simmade in till land igen och smög oss mot husets baksida. Mamma kikade in först.
''Tusan. Det är en doktor och två poliser där.''
''Poliser?'' Frågade jag förskräckt.
''Vi försvann ju. Han spår väl på en hemsk historia om att du rövat bort mig eller något.'' Suckade mamma.
Jag fnittrade till.
''Shh, fönstret står på glänt.'' Sa mamma men kunde inte låta bli att fnittra lite själv.
Vi stod utanför några minuter och jag började känna mig svag i knäna och en aning yr. Jag berättade det för mamma och hon sa att det var normalt eftersom jag fått reda på så mycket otrolig information och saker jag inte kunde drömma om på några minuter bara.
''Vänta här, eller gå till busken och göm dig! Jag kommer snart.''
Jag ifrågasatte inte, utan gick och kurade ihop mig. Jag satt precis så jag kunde se havet. Det började bli solnedgång. Det var jättevackert.
En våg av trötthet sköljde över mig och jag hade plötsligt svårt att hålla ögonen öppna. Jag slumrade till.
Jag vaknade med ett ryck.
''Gumman? Sover du?''
''Öhm.. Jag kände mig så trött och jag...''
''Självklart. Dom är borta nu, jag är ledsen att det tog tid. Jag smög in i sovrummet och bytte kläder. Jag gick ut igen och låtsades precis ha kommit hem. Jag förklarade för dom att allt var okej. Jag fick polisen och doktorerna att åka. Jag gjorde så att John fick minnesförlust. Han minns varken dig eller mig. Jag ringde en taxi och skickade han till sjukhuset.. i Tee Tree.''
''Tee Tree, det är ju 10 mil härifrån!''
''Jag betalde taxi shaffören bra.''
''Vad.. Vad händer nu?''
''Vi går in, jag fixar lite mat. Vi fortsätter som vanligt. Undantaget är att du ska gå in på hårdträning nu för att du ska få dina fulla krafter. Du har mer gåvor än jag trodde du skulle ha vid denna ålder.''
''När fick du dina krafter?''
''För många.. hundra år sedan.''
''Ge dig. När?''
''Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare. Kungaätten av Laguna Ocean är näst intill odödliga.''
''Odödliga? Vad menar du.. hur gammal.. är du?''
''Jag är niohundra år.''
''Niohundra!? Du skämtar med mig? Så vi kan inte dö? Av ålder?''
''Nej. Vart hundrade år så somnar man in och hamnar i.. himlen kan man säga. Där får man göra sitt val , om man vill fortsätta leva. Eller dö.''
''Ingen vill väl dö?''
''Om man lever i flera århundranden , så vill man det efter ett tag.''
''Men resten av folket i Laguna Ocean då? Lever dom lika länge som människor?''
''Nej. Dom blir upp till tvåhundra år. När dom är hundra så ser dom ut som trettio ungefär. När dom är 190 så åldras dom mycket fort, eller det beror på hur dom levt sitt liv. Men runt 190 år så börjar man att se ut att vara uppåt 60 års åldern.''
''Loon då? Hur länge lever han?''
''Han är inte av kungligt blod, så han skulle vara död ungefär nu. Men dom har hittat ett elixir som gör att han lever tio år längre, åt gången.''
''Så du menar.. att jag kan leva i.. flera tusen år?''
''Ja.''
Det här var mycket att ta in.
''Lagunor är svåra att döda.''
''Lagunor?''
''Vårt folkslag. Speciellt oss av kungligt blod. Vi är som mest sårbara när vi är nyfödda upp till din ålder.''
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var stum.
''Jag förstår om det här är mycket att ta in, hjärtat. Vi åker in till stan och tar en stor middag och diskuterar om allt det här. Du måste vara vrålhungrig, du har ju inte ätit en matbit på hela dagen!''
Jag nickade och kände inte förens nu hur hungrig jag var. Klockan var redan 7.
Vi tog bilen in till SandBays centrum. Det fanns gott om resturanger och caféer här.
Vi valde vår favorit. Lonely Island Resturant. Där hade dom bra blandning av mat. Thaimat, china, mexikanskt, äkta amerikanskt, indiskt.. dom hade allt!
Vi fick ett bord direkt, det var inte många där på en måndag kväll.
''Kan jag ta er beställning?'' Frågade servitrisen Wey-weey. Hon var halvkines och halvaustraliensk. Hon kände igen mig och mamma.
''Hmm, det vanliga!'' sa mamma.
''Jag tar också det vanliga, fast istället för currysås till kycklingen, ta jordnöts sås och så ett stort glas jordgubbs bubbeldricka till.''
''Jag tar vatten med is och melon i.'' Sa mamma.
Vi satt tysta en stund och vi hann inte säga mer förens maten kom. Snabbt och gott.
''Så.. Är det något mer du undrar över?'' Frågade mamma och tog en stor tugga av vårrullen.
''Jag har säkert tusen frågor, men jag är hungrig och trött så det står just nu stilla i mitt huvud.'' suckade jag.
''Vi ska besöka Laguna Ocean, snart. Vi gör det i hemlighet, Loon kommer inget veta. Jag vill att du får se din hemplanet. Men inte än. Du måste tränas lite först, så du är förberedd för vad som väntar.''
''Du får Laguna Ocean att låta som en farlig plats.''
''Det var fridfullt innan Loon kom in i bilden. Folk är vänliga och fredliga.. Men också väldigt rädda! Loon är farlig och tvekar inte om han måste döda någon som inte lyder.''
Jag nickade.
Vi fortsatte äta maten i tystnad. Jag ville bara sova ut och låta tankarna få vila. Jag var helt slut. Det hade varit en stor dag. Mycket nytt att ta in.
Efter maten körde vi hem och jag lade mig genast i sängen. Sekunden jag lade huvudet på kudden, så somnade jag.
''Ska vi åka dit nu?'' Undrade jag och kände mig nervös.
''Nej. Det är alldeles för farligt. Först måste jag träna upp dig. Du måste få komma underfund med dina krafter. Tiden är kommen för din träning att börja. Det kommer bli slitsamt och hårt. Men det är för vår planets bästa.''
''Jag förstår. Men John då? Varför är du ens med honom, mamma?''
''Loon skickade ut vakter efter dig och mig. Dom besökte jorden en gång. Dom är otroliga på att söka efter folk. Dom hittade nästan oss en gång. Men John är släkt med borgmästaren är i SandBay och vi fick skydd dygnet runt i ett helt år. Till sist gav dom upp och åkte tillbaka till Laguna Ocean eller vidare till en annan planet. Jag var tvungen att tacka John på något sätt. Jag älskade aldrig honom. Men att bo med honom betydde beskyd för dig.''
''Så du stod ut med honom endast för min skull?''
''Såklart. Men just nu behöver vi inte John längre. Jag skickar iväg honom.''
''Hur då? Han kommer aldrig vilja åka härifrån, det är hopplöst.''
''Jag har förlorat många av mina krafter. Jag måste återfinna dom igen. Men jag har fortfarande några ess i ärmen.''
Vi simmade in till land igen och smög oss mot husets baksida. Mamma kikade in först.
''Tusan. Det är en doktor och två poliser där.''
''Poliser?'' Frågade jag förskräckt.
''Vi försvann ju. Han spår väl på en hemsk historia om att du rövat bort mig eller något.'' Suckade mamma.
Jag fnittrade till.
''Shh, fönstret står på glänt.'' Sa mamma men kunde inte låta bli att fnittra lite själv.
Vi stod utanför några minuter och jag började känna mig svag i knäna och en aning yr. Jag berättade det för mamma och hon sa att det var normalt eftersom jag fått reda på så mycket otrolig information och saker jag inte kunde drömma om på några minuter bara.
''Vänta här, eller gå till busken och göm dig! Jag kommer snart.''
Jag ifrågasatte inte, utan gick och kurade ihop mig. Jag satt precis så jag kunde se havet. Det började bli solnedgång. Det var jättevackert.
En våg av trötthet sköljde över mig och jag hade plötsligt svårt att hålla ögonen öppna. Jag slumrade till.
Jag vaknade med ett ryck.
''Gumman? Sover du?''
''Öhm.. Jag kände mig så trött och jag...''
''Självklart. Dom är borta nu, jag är ledsen att det tog tid. Jag smög in i sovrummet och bytte kläder. Jag gick ut igen och låtsades precis ha kommit hem. Jag förklarade för dom att allt var okej. Jag fick polisen och doktorerna att åka. Jag gjorde så att John fick minnesförlust. Han minns varken dig eller mig. Jag ringde en taxi och skickade han till sjukhuset.. i Tee Tree.''
''Tee Tree, det är ju 10 mil härifrån!''
''Jag betalde taxi shaffören bra.''
''Vad.. Vad händer nu?''
''Vi går in, jag fixar lite mat. Vi fortsätter som vanligt. Undantaget är att du ska gå in på hårdträning nu för att du ska få dina fulla krafter. Du har mer gåvor än jag trodde du skulle ha vid denna ålder.''
''När fick du dina krafter?''
''För många.. hundra år sedan.''
''Ge dig. När?''
''Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare. Kungaätten av Laguna Ocean är näst intill odödliga.''
''Odödliga? Vad menar du.. hur gammal.. är du?''
''Jag är niohundra år.''
''Niohundra!? Du skämtar med mig? Så vi kan inte dö? Av ålder?''
''Nej. Vart hundrade år så somnar man in och hamnar i.. himlen kan man säga. Där får man göra sitt val , om man vill fortsätta leva. Eller dö.''
''Ingen vill väl dö?''
''Om man lever i flera århundranden , så vill man det efter ett tag.''
''Men resten av folket i Laguna Ocean då? Lever dom lika länge som människor?''
''Nej. Dom blir upp till tvåhundra år. När dom är hundra så ser dom ut som trettio ungefär. När dom är 190 så åldras dom mycket fort, eller det beror på hur dom levt sitt liv. Men runt 190 år så börjar man att se ut att vara uppåt 60 års åldern.''
''Loon då? Hur länge lever han?''
''Han är inte av kungligt blod, så han skulle vara död ungefär nu. Men dom har hittat ett elixir som gör att han lever tio år längre, åt gången.''
''Så du menar.. att jag kan leva i.. flera tusen år?''
''Ja.''
Det här var mycket att ta in.
''Lagunor är svåra att döda.''
''Lagunor?''
''Vårt folkslag. Speciellt oss av kungligt blod. Vi är som mest sårbara när vi är nyfödda upp till din ålder.''
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var stum.
''Jag förstår om det här är mycket att ta in, hjärtat. Vi åker in till stan och tar en stor middag och diskuterar om allt det här. Du måste vara vrålhungrig, du har ju inte ätit en matbit på hela dagen!''
Jag nickade och kände inte förens nu hur hungrig jag var. Klockan var redan 7.
Vi tog bilen in till SandBays centrum. Det fanns gott om resturanger och caféer här.
Vi valde vår favorit. Lonely Island Resturant. Där hade dom bra blandning av mat. Thaimat, china, mexikanskt, äkta amerikanskt, indiskt.. dom hade allt!
Vi fick ett bord direkt, det var inte många där på en måndag kväll.
''Kan jag ta er beställning?'' Frågade servitrisen Wey-weey. Hon var halvkines och halvaustraliensk. Hon kände igen mig och mamma.
''Hmm, det vanliga!'' sa mamma.
''Jag tar också det vanliga, fast istället för currysås till kycklingen, ta jordnöts sås och så ett stort glas jordgubbs bubbeldricka till.''
''Jag tar vatten med is och melon i.'' Sa mamma.
Vi satt tysta en stund och vi hann inte säga mer förens maten kom. Snabbt och gott.
''Så.. Är det något mer du undrar över?'' Frågade mamma och tog en stor tugga av vårrullen.
''Jag har säkert tusen frågor, men jag är hungrig och trött så det står just nu stilla i mitt huvud.'' suckade jag.
''Vi ska besöka Laguna Ocean, snart. Vi gör det i hemlighet, Loon kommer inget veta. Jag vill att du får se din hemplanet. Men inte än. Du måste tränas lite först, så du är förberedd för vad som väntar.''
''Du får Laguna Ocean att låta som en farlig plats.''
''Det var fridfullt innan Loon kom in i bilden. Folk är vänliga och fredliga.. Men också väldigt rädda! Loon är farlig och tvekar inte om han måste döda någon som inte lyder.''
Jag nickade.
Vi fortsatte äta maten i tystnad. Jag ville bara sova ut och låta tankarna få vila. Jag var helt slut. Det hade varit en stor dag. Mycket nytt att ta in.
Efter maten körde vi hem och jag lade mig genast i sängen. Sekunden jag lade huvudet på kudden, så somnade jag.
Kommentarer
Trackback
